12. RESAN TILL WASHINGTON D.C.

På fredagen anträdde jag sedan en resa till U.S.A:s huvudstad Washington. Jag hade ju fått av min goda vän dr. C. O. Frietsch en vänlig inbjudan att som hans gäst besöka residenstaden och tillsammans med honom och hans fru under den följande weekenden be­söka bemärkta platser i staten Virginia, främst då Schenandoah nationalpark eller det s.k. Skyline Dri­ve, en utomordentligt vacker bergstrakt i Virginia.

Tidigt på fredagsmorgonen den 4 aug. begav jag mig i sällskap med min svåger Harry från Bronx till Pennsylvania station med det underjordiska tåget. Väl­klädda vita och färgade arbetare trängdes om varandra i vagnen — alla var på väg till sitt arbete. Farten var hög och god ordning rådde. Själv var jag på briljant humör. Jag skulle åter få uppleva något märk­ligt. — Tåget från jättestationen i New York till Washington avgick 8.30. Med svindlande fart ru­sade tåget omedelbart in i en tunnel för att tio mi­nuter senare ånga ut i härligt solsken. Vi hade ett mycket vackert resväder. Man kan däremot icke säga, att trakten utanför tunneln var vacker, nej, vi hade att fara genom en sumpmark liknande Finlands kärr. Vårt första stopp skedde vid Newark. Trakten har att uppvisa många stora broar och en massa stadsliknande samhällen, som alla torde kunna räknas till Stor-New York. Värmen var intensiv, men vår vagn var luftkyld. Det vore mycket att skriva om de ameri­kanska järnvägsvagnarnas inredning och komfort, men jag skall nöja mig med att rekommendera ett besök i U.S.A. för någon av våra järnvägsherrar. Ett sådant studiebesök skulle lända vårt järnvägsväsende till stor nytta.

Under min färd fick jag för första gången se majs­fält av större dimensioner. De liknade vassarna vid våra sjöstränder i Finland. En annan syn är värd att annotera, nämligen de många och stora bilparkerna utanför varje fabrik vi passerade — sådant skvallrar om ett visst välstånd även bland arbetarna i U.S.A.

Landskapet påminde att börja med om Österbot­ten i Finland, flackt och låglänt. Men jorden var ej så välvårdad och uppodlad som i det nyssnämnda landskapet i »gamla landet.» En syn, som gjorde mig bedrövad, var de många vanvårdade gravgårdarna. Man såg inga välsandade gångar eller planteringar, endast någon stenplatta här och där, som stod lutande eller låg på en gräsmatta. Här har amerikanerna, skul­le jag tro, mycket att lära av européerna. Till kultur hör också gravgårdskulturen.

Skulle någon frågat mig före min Washington-resa var Filadelfia ligger och vad som utmärker denna stad hade jag stått svarslös. Numera vet jag, att staden ligger på c. \l/2 timmes tågresa från New York vid banan till Washington. Staden är en miljonstad med väldiga industrier och flere järnvägsstationer inom sitt område. Från mitt kupéfönster kunde jag se flere kyr­kor och hur spårvagnar rullade fram längs stadens ga­tor. En älv med välvårdade stränder, längs vilken autostradan löpte, gav åt staden en mera tilltalande bild än den man först fick av densamma. Ty det första man såg var fabriker och skrot- och avfallshögar i massor. Vid den andra stationen inom staden trod­de jag mig vara i en tunnel, men såg senare att det troligen var under en gata vi befann oss. Staden syntes vara mycket vidsträckt.

Kort efter det vi lämnade Filadelfia syntes vatten till vänster om järnvägen. Det var den historiska Delavare-viken, som sköt en lång arm inåt landet för att sedan mottaga en flod, som flödade inifrån landet till sagda vik.

Följande station var Wilmington, en stad med ry­kande fabriksskorstenar i massor. Staden lär ha en väldig flygplansanläggning och andra krigsindustrier.

Det föreföll som om Wilmington skulle vara en stad med livlig handel och stora industrier. Vissa partier av staden syntes vara vackra och välmående och högtbelägna.

När vi lämnat staden bakom oss, kom vi ut på rena rama bondlandet. Här och där betade koflockar om 20—30 djur i var grupp. Jorden föreföll dock att vara mager och sandblandad. Någon egentlig skog att tala om syntes icke, endast lövträdsdungar och något träd här och där som liknade barrträd. Jag förmodar att det var lärkträd, som smugit sig in bland lövträ­den. Terrängen blev småningom mera kuperad, ju när­mare Baltimore vi kom. Vi rundade en vacker havs­vik, innan vi ångade in i den stora industristaden. Vi­ken bär det vackra indiannamnet Chesapeake.

Trakten kring Baltimore var ur jordbrukssynpunkt bättre vårdad än de nejder jag åkt igenom under da­gen. Här såg jag min tredje häst under U.S.A.-besöket. Tidigare har jag sett två hästar trampa New Yorks asfaltgator. Brunte tycks inte spela någon stor roll i denna del av U.S.A.

Vid ankomsten till Baltimore gladdes jag åt an­blicken av en pittoresk stad med massor av låga rad­hus i två våningar. Jag vet ej om det var tvättdag i Baltimore just den dagen, men faktum är, att utan­för de flesta gårdarnas fönster hängde tvätten i det vackra solskenet. Tåget gick fram på en hög vall i höjd med de låga husens tak. Till vänster syntes stora höghus, som rent av var skyskrapor.

— Just då jag höll på att bilda mig en ungefär­lig bild av staden — sedd från kupéfönstret — rusa­de vi in i en tunnel. — Dit gick hela härligheten! —

Tåget sätter sig i gång. Nu ropar konduktören ut något som liknade: »Next stop is Washington!» — Varför skall konduktören uttala stationernas namn så obegripligt? tänkte jag. Detta fick jag anledning att ofta fråga mig under mina resor i U.S.A. och Kanada.

— Terrängen mellan Baltimore och Washington är icke märklig ifråga om skönhet eller bebyggelse. — Efter en halvtimme är jag framme i U.S.A:s hu­vudstad Washington, målet för denna utflykt.

På utsatt tid rusade vårt tåg in på stationen. Till min stora glädje upptäckte jag snart i folk­vimlet herrskapet dr och fru C. O. Frietsch från finska legationen, som kommit för att hälsa sin gäst välkommen. Även en ortsbo från Finland mrs Gerda Wiik var där för att möta mig. Jag behöver ej säga, att vårt möte blev glatt och hjärtligt. Dr Frietsch och jag hade varit i nära tio år kamrater i Finlands riksdag och sedan den tiden odlat en trofast vänskap. Herrskapet Frietsch hade egen bil, och med den sympatiska doktorn vid ratten fördes jag till ett förnämt hotell vid Connecticut avenue, där jag skulle få mitt rum.

Sedan jag tvättat bort resdammet och ätit frukost, begav vi oss på en rundvandring i Washington. Snart kom jag underfund med att denna stad är den vack­raste staden jag sett i mitt liv. Förutom de jättelika monumentala ämbetspalatsen i klassisk stil och min­nesmärken, som finnes här, finns det parker och alléer med c. 6 miljoner träd, som ger åt staden en vacker prägel. Kring de vackra en- och tvåfamiljsvillorna i och runt staden finns i regel vackra och mycket väl­vårdade gräsmattor och blomsterrabatter. Naturen har rikligen slösat med håvorna ur sitt skönhetshorn i denna trakt. Marken är kuperad och fruktbar, och själva staden ligger vid den vackra Potomac-viken.

Under besöket i Washington var jag i tillfälle att bese Capitolium, U.S.A:s riksdagshus, där jag även fick övervara ett sammanträde av, som jag tror, sena­ten. Sammanträdet liknade bra mycket våra egna riks­dagsplena i Finland. En och annan ledamot syntes in­tresserad av förhandlingarna, andra var likgiltiga, och många platser var tomma. Detta sistnämnda är en be­klaglig företeelse i alla parlament — skulle jag tro.

Utvändigt är Capitolium en mycket vacker byggnad i antik stil. Inredningen verkar dock omodern och opraktisk. Men genom att man här och där placerat vackra målningar och monument eller statyer — man lär få ha högst två statyer från varje stat i kongress­huset — har huset blivit en sevärdhet även invän­digt.

Den, som besöker Washington, bör naturligtvis icke försumma att gå upp i det torn, som rests till den stora Georg Washingtons minne. Tornet är 555 fot högt, men man kommer bekvämt upp i detsamma med en hiss, som skötes av en becksvart neger. Man får däruppe en överdådigt vacker överblick av Ameri­kas huvudstad med omnejd. Man har svårt att tro, att staden är omgiven av så mycket vatten, som den i själva verket är. De väldiga byggnaderna verkar icke så överväldigande här uppifrån. Vita Huset, presi­dentens slott, som förresten nu är föremål för en grundlig renovering, verkar knappast större än min lilla vita gård i Finland. En byggnad eller ett bygg­nadskomplex litet längre bort verkar dock tillochmed nu från denna plats väldig, det är det s.k. Penta­gon, försvarsministeriets administrationshus. Man sa­de mig, att där arbetade c. 45,000 tjänstemän (under kriget 65,000) och att posten förmedlas via taket av en helikopterflygmaskin. Det finns fem stora parke­ringsplatser för personalens bilar, vilka naturligtvis äges av tjänstemännen själva. De och andra bilar såg här uppe ifrån tornet ut som små blåglänsande skal­baggar.

Till ära för Abraham Lincoln, Amerikas stora pre­sident och negerslavarnas befriare, har rests ett vit­skimrande marmortempel, i vars mitt mellan tempel­pelare av marmor finns en staty av denna ädla son av Amerika. Detta tempel är en av U.S.A:s vackraste och mest besökta nationalhelgedomar. Man känner en djup vördnad för mannen och hans verk, när man står under det välvda taket i detta undersköna mäster­verk.

Det lönar sig icke att försöka skildra alla de sköna byggnader och konstverk, som finns i Washington. Ett kapitel för sig vore de hundratals kyrkor värda, som finns i denna stad. Jag skall blott nämna, att en fin­ländare, bosatt i Washington, sade mig, att samtliga kyrkor är överfulla varje söndag. Detta vore något för vårt lands huvudstadsbor att taga efter. I Was­hington blygs man icke för att gå i kyrkan.

Att min korta »sightseeing» i Washington blev en stor upplevelse behöver jag ej omnämna. Av det före­gående har läsaren kunnat förstå, att jag blev hänryckt över vad jag första dagen upplevde i Washing­ton.

Samma dag på kvällen var jag inbjuden på supé till ett ungt par från min hemkommun, herrskapet Gerda och Evert Wiik. Senare på kvällen samlades ett dussintal eller mer svenskar från Finland, plus en finsk yngling, i Wiiks hem för att höra mig berätta om Finland. Bland de närvarande var sådana som hade kommit hit från Terjärv, Karleby, Pedersöre, över­mark, Närpes och Dragsfjärd och möjligen även från någon annan ort i Finland. Samtalet blev livligt, och intresset för »gamla landet» var levande. Herrskapet Wiik var ett ypperligt värdfolk, så att vår samvaro blev på allt sätt lyckad. Innan vi skildes åt, samlade jag våra tankar inför Gud i ett kort andligt tal och en bön med tacksägelse till Gud, som hulpit vårt folk intill denna stund. Sist sjöng vi alla Uti din nåd, o Fader blid.