13. HÄRLIGA SCHENANDOAH!

Följande morgon var stunden inne för det verkliga äventyrets början. Vi skulle nämligen med bil fara till de mäktiga Schenandoah-bergen, ett berglandskap om ett par hundra engelska mil i längd och avskilt till naturpark. För turismen har staten anlagt fina asfaltvägar och präktiga utsiktsställen. Hotell finns, där de resande kan få en god överblick av det vack­ra landskapet, samt vila ut och finna mättnad för kropp och själ.

På vägen till Schenandoah vek vi av till Mount Vernon, Georg Washingtons födelse- och släktgård. Trakten är en ren jordbrukarbygd med stora majs­tält och oljeväxtodlingar. Jag förundrade mig ofta över att man icke tycktes odla potatis i denna del av U.S.A. Saken torde vara den, att man i olika delar av landet specialiserat sig på för olika od­lingsområden lämpliga växter. Överallt såg man an­slagstavlor, som påminde om att denna trakt i tiden varit ett blodigt slagfält, då striden i inbördeskriget mellan syd- och nordstaterna blev både långvarig och blodig. Även under befrielsekriget rasade hårda stri­der i dessa nejder. Nu var trakten en fredens idyll. Icke minst i Mount Vernon verkade fredsidyllen att vara fullkomlig och helig.

Ett besök i den stora befrielsehjältens hem är värt några rader, ja, mer än några fattiga kommentarer. Naturen är den mest tänkbart vackra. Mount Vernon är en stor lantegendom, där man i tiden hållit c. 400 negerslavar på en gång. Jorden verkar att vara frukt­bar, kanske något för torr. Stora jätteträd växer i parken, som omgiver den vackra herrgården. Själva gården ligger vid den vackra Potomac-floden. I vår tid verkar karaktärsbyggnaden icke att vara stor, men förr i världen var den väl nog så imponerande. Bygg­naden är vacker och stilren, som alla herrgårdar från den tiden, då godsägarna var mäktiga jorddrottar. In­redningen är i alla detaljer sådan den var på Georg Washingtons tid. Allt är förnämt och tilltalande. En väldig park med köks- och fruktträdgård omger gården. I denna park finns även Georg Washingtons ävensom dennes släkts grav. Det var rörande att lyssna till en negervaktmästares gripande skildring av Washingtons släktgrav.

Vi lämnade djupt gripen den stora mannens hem för att fortsätta vår färd allt längre in i Wirginia upp mot bergen i Schenandoah. Färden gick genom små­städer, slagfält och odlingsområden, där majsen var huvudväxten. Ju längre vår färd blev, desto tydligare begynte vi på avstånd se de mäktiga bergskammarna framför oss. På avstånd var det som om de skulle varit omhöljda av dimma, så att vi befarade att vår utfärd skulle bli misslyckad. Ty vad gör man uppe på bergen, om man ej har någon utsikt över trakterna runtom och nedanför dem? Men snart skulle vi få se att våra farhågor var ogrundade. Vi hade fått ett önskeväder för vår resa uppe i bergen.

Man kan nog icke beskriva allt det underbara man får uppleva, då man i gott sällskap i en god bil på asfaltvägar i strålande solsken far i slingrande bukter uppåt från höjd till höjd tills man nått en punkt, som ar mer än 4,000 fot hög. Vi stannade på otaliga ställen, som gjorts till utsiktsplatser, från vilka man kunde se det mest bedårande naturpanorama. Här och där såg man smala, slingrande indianstigar, som lär sträcka sig ända från Mexiko i söder till långt i norr. Bilar kom och for. Vid varje rastställe fanns turister av alla nationer och samhällsklasser. Luften blev tunn och kall. Man visste häruppe icke av någon kvalmig sommarvärme. Växtligheten var yppig, särskilt ifråga om träd och buskar. De flesta växterna var för mig av okända arter. Endast eken, almen, lönnen och lärk­trädet var mig bekanta. Bland blommorna återfann jag prästkragen, smörblomman, kejsarkronan, hundlokan och johanneblomman, den som växer därhemma på stenbacken utanför min egen grind — en hälsning från hemmet på 4000 fots höjd!

Vår första dag uppe i bergen var härlig. Till nat­ten var vi tvungna att söka oss ned till något här­bärge. Vi beslöt att söka oss fram till staden Loray, som ligger på andra sidan Schenandoah-bergen. När vi kom fram till staden för att taga in på en s.k. cabin, en liten lekstuguliknande turisthydda, fann vi art alla sådana var upptagna. Men vi fick anvisning på ett trevligt resandehem, som var inrymt i ett gam­maldags amerikanskt hem för turisternas behov. Vi möttes vid dörren av ett åldrigt, förnämt par, som välvilligt tog emot oss och gav oss tvenne rum till hyggligt pris. Här fick jag se mycket gammalmodigt, bl, a. en spinnrock med ett väldigt stort hjul och gamla sängar, som var metershöga och fjädrade och gungade i alla riktningar, så att jag förliknade min bädd vid en gyrokompass. Men vi sov gott allesam­mans — trots sängarna — och detta var ju huvud­saken.

Söndagsmorgonen var solig, varm och ljuvlig. Jag uppbyggde min själ med Guds ord och talade med min Fader där uppe om de mina och om min nya dag och allt det övriga, som ingår i min dagliga böne­lista. —

— I dag skulle jag få uppleva något särdeles märk­ligt. Vi hade den ena hälften av Schenandoah-bergplatån obesökt, men något ännu underbarare skulle jag få se, nämligen grottorna i Luray, som är världs­berömda. Vi åkte med bilen förbi det ryktbara spe­lande tornet i staden ut till ingången till grottorna. Där fanns massor av människor och bilar före oss. Vid ingången till grottorna var ett helt komplex av försäljningsställen, där man fick köpa souvenirer, ben­sin, kaffe och läskdrycker. Här gjorde jag min första smärtsamma upptäckt rörande negrernas ställning i U.S.A. Det finns verkligen platser i staterna, där neg­rerna icke har samma ställning som de vita. Det fanns nämligen vid ingången till grottorna ett anslag »En­dast för vita» och ett annat »För färgade». Detta smärtade mig ända in i själen. Jag erinrade mig Pauli syn på nationalitetsfrågan. Det är en skam för de orter, som ännu hyser agg och avoghet mot den fär­gade rasen.

Besöket i grottorna var så fantastiskt underbart, att jag icke kan med penna beskriva detsamma. Vi hade en ung man som ciceron. Denne hade en stilla humor, varmed han kryddade sina redogörelser för vad vi såg och mötte på vår väg. Vi såg bl. a. långa stenformationer, som liknade istappar eller orgelpipor, kläder, som hängde på bykstreck m. m. Där fanns fantasifigu­rer, som liknade Madonnan med Jesus-barnet, kro­kodiler, paddor och fiskar, ja, tillochmed två stekta ägg. Här och där speglade sig tak och väggar i små kristallklara dammar, som man trodde vara botten­lösa, men som var blott några tum djupa. Hela vand­ringen tog ett par tre timmar och motsvarade en vägsträcka om 1—3 km. överallt hade man konstmäs­sigt placerat elektriska lampor, som bidrog till att göra färgsymfonien i grottan fullkomligt bedårande. Något så underbart har jag aldrig sett ifråga om naturens skönhet och under. Man var hela tiden fylld av en helig andaktskänsla, i all synnerhet då vi var i en stor salliknande del av grottan, som kallades katedralen. Det var där som orgelpiporna var. Och kan man tänka! Det fanns pipor, som var stämda så att man genom att slå på dem med en gummibatong fick ut olika ackord. Ja, vår ciceron spelade för oss inledningen till en av Sibelius berömda tonskapelser. Icke utan skäl sade vår humoristiska färdledare, att här hade vi världens äldsta kyrkorgel. I denna katedralsal har man tillochmed firat bröllop. Det var bland andra en ung flicka, som hade på sin mors dödsbädd lovat att aldrig gifta sig på jorden. Men vem kan göra något åt ett ungt flickhjärta. Jäntan blev kär och ville gifta sig. Vad stod att göra — löftet var ju i vägen för hennes lycka. Nu kom de unga på en genialisk idé. Flic­kan hade ju lovat sin döende mor att aldrig gifta sig på jorden. Vad hindrade att hon gifte sig under tiden — i grottkatedralen? Det blev bröllop — trots löftet — och vi hoppas äktenskapet blev lyckligt, ty flickan hade ju hållit sitt löfte. Vi skulle tro, att flickans mor icke förmenade sin dotter att vara lyck­ligt gift — trots löftet.

Efter besöket i grottorna i Luray sökte vi oss till ett matställe och sedan i väg till bergstrakten igen. Nu besåg vi den återstående delen av nationalparken. Vädret var om möjligt ännu bättre än dagen förut. Sikten var utmärkt. Vi såg vackra samhällen nere i dalarna och den slingrande Potomac-älven, som ma­jestätiskt flöt fram alldeles som på indianernas tid, då floden fick sitt namn. Det är märkligt, att amerika­nerna bevarat så många indianska namn på floder, landskap och samhällen. I Europa är det icke ovan­ligt att ett nymornat folk som första tecken på sin nya ställning som självständigt folk tar sig för att börja ändra namn på allt möjligt, som existerat långt före namnreformatorerna och deras släkte. Sådant verkar okultiverat och omoget.

Vår söndagseftermiddag blev en friluftsgudstjänst, där vi i Guds stora tempel hyllade Honom med be­undran, inre bön och tacksägelse. — Och så blev det tid på att anträda den vackra långa vägen till Washington. Nu for vi att börja med — ja, i det stora hela — en alldeles ny väg till vår utfärds utgångs­punkt. Härunder passerade vi en mängd smånätta stä­der och samhällen. Innan vi kom fram till huvud­staden, blev vi så hungriga, att vi måste söka oss litet till livs. Det blev kaffe med bröd i ett stort, stort gäst­rum med inga andra gäster än vi tre, fru och dr Frietsch och undertecknad. Det verkade litet kusligt att spisa i en stor sal, som vad vi förstod mest an­vändes om kvällarna för stadsungdomar och andra sällskap, som söker sig ut till landet för att roa sig med dans och — sprit.

Glada i hågen anlände vi till vårt lokus i Washing­ton på kvällen 9-tiden efter en härlig och givande ut­flykt. Jag kan nog aldrig tillräckligt tacka herrskapet Frietsch, som möjliggjorde för mig att uppleva allt vad jag under besöket i Washington med omnejd fick vara med om.