Jag återsåg mitt barndomsland

21. HEMRESAN FÖRBEREDES. AV­SKEDET.

Nu hade jag blott ett par tre dagar kvar tills av­resan skulle ske. Dessa dagar behövdes för uppköp och »trunkarnas» packning. Det verkar underligt att tala om att man behövde ett par dagar för uppköp och packning, då vi erinrar oss, att jag vid landstig­ningen i New York hade endast två kronor och fem dollars. Men det hade gått med mig som med lär­jungarna, som av Mästaren sändes ut »utan penninge­pung och ränsel» att »mig har intet fattats.» Mina släktingar och vänner hade så väl skött om mig, att jag förutom husrum, mat och dryck fått ett och annat därutöver, som skulle komma att glädja de mina vid hemkomsten. Aldrig i livet har jag blivit så förödmju­kad som nu i U.S.A. och Kanada genom all den vän­lighet, kärlek och givmildhet, som kommit mig till del under besöket i mitt kära barndomsland. Måtte Gud välsigna alla dem, som under mitt oförglömliga besök på andra sidan Atlanten på allt sätt berikat mitt liv därborta!

Min avresa från New York skulle ske fredagen den 25 augusti i god tid på morgonen. Men ännu dagen före avresan skulle jag få vara med om ett gripande tillfälle, nämligen avskedsfesten i nedre salen i Pil­grimskyrkan.

Innan vi gick till kyrkan, hade den wickmanska släkten samlats i bror Arnes hem till avskedsmiddag. Stämningen var, som alla förstår, allvarlig. Det före­stod en skilsmässa — för hur lång tid vet Her­ren allena. Jag skall aldrig glömma stunden i pojkar­nas rum, då vi, min broder Arne och jag, var på knä inför Herren. Det var mycket som sades då, som blott är och skall vara antecknat i Guds minnesbok.

På kvällen samlades en mycket stor skara vänner och släktingar från när och fjärran för att säga far­väl. Nu hade också min vän magister O. Hertzberg infunnit sig för att övervara avskedsstunden i Herrens hus. Där var karlebybon som hade med egen bil kom­mit den mer än 100 eng. mil långa vägen från landet till Bronx. Man meddelade, att ynglingen, som en tid ej visat sig bland sina svenska landsmän, nu in­funnit sig för att mottaga mors, fars och syskonens hälsning samt för att sända dem sin hälsning. Där var åldringen, som på länge ej besökt sina landsmän kyr­ka, men nu kommit för att säga farväl till sin ung­domsväns son. Nu hade även ungdomarna, som inte förstod då »uncle Albin» talade högsvenska men väl »terjärvspråtje» (dialekt), för att lyssna och sjunga härlig manskörssång och säga farväl. Alla de våra ville vara med för att säga farväl och sända »hälsningar från Amerika.» Min anteckningsbok har en lång förteck­ning över hälsningarnas avsändare och mottagare. För mig blev det ett kärt uppdrag att Överbringa dessa hälsningar.

Vid avskedsfesten förekom flere tal, men här skall inte redogöras för vilka talarna var eller för talens innehåll. Även nu fick jag, liksom vid avresan från Toronto, en personlig minnesgåva, som ytterligare bi­drog till att förödmjuka mig — ovärdiga. Med gåvan från vännerna i New York nedtecknas dessa rader, och skulle denna bok komma inför någon av givarnas ögon, så må de taga mot det skrivna som en hälsning och ett tack.

— Ännu efter avskedsfesten var vi tillsammans en god stund, innan vi kröp till kojs. För mig blev det nästan omöjligt att få tag i sömnen, så fullt av intryck och rörelse var mitt inre. Med ett innerligt tack till Herren slumrade jag sedan in — min sista natt i New York var kommen.

I god tid begav vi oss följande morgon i svåger Harrys bil till Svenska Amerikalinjens kaj, därifrån avfärden med Gripsholm skulle ske. Vi var alla fyra syskonen för sista gången tillsammans. Förutom min systers barn Karen och Allan, hade även ett par andra vänner kommit ned till Gripsholm. Det var rörligt och oroligt i tullhuset, ty förutom de många hundra rese­närerna hade en stor skara vänner och anförvanter kommit för att säga farväl. »Trunkar», kappsäckar och lådor i stora mängder hade sammanförts för att lyftas eller kärras ombord på oceanjätten, som låg stilla och upplät sitt inre för allt det brokiga godset. Det är otroligt hur mycket en sådan jätte kan svälja och simma med.