Jag återsåg mitt barndomsland

Följande morgon eller förmiddag var jag hemma igen i Terjärv. Mötet med de kära kan ej beskrivas. Allt det stora, vackra, fina och dyrbara jag sett därute i »stora världen» var just då förbleknande minnen — nästan värdelösa jämförda med hemmet och de kära. Men då jag efter en stund återfått sinnesjämvikten, kom de stora upplevelserna en efter en frami mitt minne. Nu först förstod jag riktigt, vad jag varit med om under min drygt två månader långa resa.

Jag hade ju återsett min barndomsstad och återfått den värld, i vilken jag först lekte som barn. Guds storhet hade mött mig på havet, uppe i de vackra väldiga Schenandoah-bergen och nere i droppstensgrottorna Luray. Jag hade sett mäktiga skapelser av människor, s.s. de imponerande byggnaderna i klassisk stil, som i Washington utgjorde de mäktiga Förenta Staternas administrativa centrum, de väldiga broarna i New York, tunnlarna, »undergrounds» och skyskraporna. Vidare erinrade jag mig de utomordentligt vackra traktema i Virginia, New Yorks omgivning, South Windsor, Connecticut och Catskill-höjderna vid Hudson River. För mitt öga kom färden till Kanada med alla dess sevärdheter, där mötte mig staden Toronto och landskapet mellan denna stad och Niagara Falls, som jag aldrig kan glömma, detta vattenfall, som talade med Guds egen röst.

En särskild plats i mitt hjärta och minne intar — av naturligt skäl som alla förstår — de kära syskonen och deras familjer, i vars hem jag gästade och vilka möjliggjorde för mig besöket i mitt barndomsland. De blev mig kärare än de nånsin varit förut, ty jag fick dela deras bekymmer och glädje. För dem har det varit, liksom för de flesta av våra landsmän därborta, arbete och möda, sjukdom och besvikelser. Det har varit hårda tider av ekonomisk depression, då endast sparsamhet, framtidstro och ömsesidig hjälpsamhet kunnat rädda dem. Jag minns dem allesammans nu, ty jag såg längtan i deras blick, när jag reste hem till lilla Finland, många av dem ville med. Finland, vår moder släpper icke lätt greppet om sina barn, detta är sant, men barnen förgäter ej heller sin fattiga, gamla moder därför att de funnit ett land, som välvilligt delar med sig av sina håvor åt döttrar och söner, som kommit från de många små stugorna i Finland och nu blivit goda amerikaner.

Jag såg dem allesammans, släktingar och vänner, kända och okända, och jag kände mig stolt och lycklig att få räkna mig som en av dem. Finland har heder av de sina i U.S.A. och Kanada. I regel sköter de sig väl — undantag finns — och de är efter- sökta som arbetare, ty de är samvetsgranna och skickliga yrkesmän på olika områden. Våra landsmäns ättlingar, de unga som vuxit upp i de våras hem därborta, ser ut att bli till heder för sina föräldrar och det land de härstammar ifrån. Många av dem har gått genom lärdomsskolor eller skaffat sig yrkesutbildning, som garanterar dem en god utkomst och en aktad ställning i samhället. Och vad bäst är. Våra egna därborta har fostrat sina barn enligt den tro de själva har och ärvt av förfäderna. Vid gudstjänsterna är en stor procent av de närvarande ungdomar. Även i ideella organisationer med verkar dessa unga, och många av dem är framstående idrottsmän. — Så blev även mötet med de våras barn och ungdomar därborta en positiv upplevelse för mig.

Förrän jag reste till U.S.A. bad jag Gud välsigna min resa och ordna allt för mig. Nu kan jag säga: »Allt har Hän väl beställt. »  Jag ville ej, om jag kunde, ändra en enda detalj. Min värld har blivit större, mitt liv rikare, och själv är jag ovärdigare än någonsin inför allt vad mig beskärts.

---

Så har vi då, min läsare, tillsammans sett en liten del av det stora land, där så många av våra landsmän och deras ättlingar lever. Under vår färd har vi träffat en bråkdel av dem, som är våra stamförvanter och landsmän. Jag vet inte, om du fått någon behållning av den resa vi företagit med tillhjälp av mitt minne och mina anteckningar. För mig har det varit ett stort nöje att i tankarna åter besöka det land och den stad, där jag blev född och där jag lekte som barn. Men jag skulle tro, att även du, min läsare, fått se ett och annat, som du förut icke sett eller hört omtalas. En sak vill jag be dig bevara framom allt annat, nämligen minnet av de människor vi mött under vår färd — våra landsmän i U.S.A. och Kanada. Du skall ofta skriva brev till dem, och när de kommer för att hälsa på, skall du öppna stora famnen för dem. Och framför allt — bed till Gud för de kära därborta.