Bertil Nelsson:

En intervju med Orvar Nilsson

Överstelöjtnant Orvar Nilsson, Hallands regemente, är ordförande i Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening, för detta väl meriterad. Han deltog i vinterkriget från början av januari 1940 till mars 1940. Från december 1943 till slutet av september 1944 var han plutonchef och tidvis kompanichef vid det svenska frivilligkompaniet. Därvid tillhörde han den lilla skara svenskar som i juni 1944 tillsammans genomkämpade slagen vid Tali och Ihantala.

Han har berättat om dessa upplevelser i en egen bok, Liten bricka i stort spel. Orvar Nilsson tjänstgjorde också 1951-1953 i det kejserliga etiopiska livgardet i Addis Abbeba och i Koreakriget, vidare som bataljonschefs ställföreträdare vid de två första FN-bataljonerna på Cypern 1964. I vår fredstida armé blev han mest bekant som chef för Hemvärnets stridsskola under de elva åren 1963-1974. Han är en av de mest dekorerade officerarna i vår armé och innehar ett tjugotal utländska utmärkelsetecken. Han är medförfattare till det finska förlaget Schildts verk i tre delar - Finland i krig - som nu presenteras för SMB:s läsare.

Frågorna ställdes och svaren har sammanställts av Bertil Nelsson.

Vad var orsaken till Ditt personliga engagemang?

Bakom det hela ligger stämningsläget i Sverige under hösten 1939 då jag var kadett vid Karlberg. Särskilt vill jag framhålla det så kallade "trekungamötet" i oktober 1939. Meningen var att Nordens statschefer skulle manifestera sin sammanhållning under det då inledda andra världskriget. Hot hade i många former riktats och verkställts av diktaturerna mot Europas småstater. Den åldrige finske presidenten Kallio fick av en mäktig publik särskilda ovationer på Lejonbacken. Det hela blev bara en tom politisk gest men de profinska stämningarna var fantastiska. Vi kadetter samtalade hela tiden om Finland och det hotfulla läget.

Så kom överfallet den 30 november. Vi satt vid radion så ofta vi hade tillfälle och lyssnade på frontrapporterna. Det hade väl gått knappt tio dar så fick vi lyssna på skolchefen Gustaf Petri som talade om att det fanns möjlighet för ett fåtal kadetter att åka över. Jag anmälde mig tillsammans med andra som frivillig, det var en allmän önskan att få resa. Så småningom kom det besked att vi var sju eller åtta som skulle få åka. Själv hade jag den bakgrunden att jag var allmänt historiskt intresserad, jag hade läst Fänrik Stål som jag nästan kunde utantill.

Och det märkvärdiga var att från absolut ingenting växte frivilligrörelsen fram. Det fanns inte ett skosnöre, inte ett mynningsbleck, bara en pappersorganisation. Så lyckades man samla till massmöten, entusiasmera folk, värva dem, samla in pengar, köpa upp allting, skaffa vapen, hästar - det rörde sig om 900 hästar - och fordon och skicka över dem via Haparanda till Finland. Inom loppet av två och en halv månad lyckades man sätta upp en styrka på två bataljonstridsgrupper med specialförband. Prestationen är anmärkningsvärd. Min kadettkamrat Axel Hård af Segerstad och jag ryckte i början på januari in i ett av frivilligförbanden i Finland. Vi fick så småningom var sin granatkastartropp på samma kompani och följdes åt fram till hemfärden i april 1940.

När det gäller fortsättningskriget var läget delvis annorlunda. Men stämningarna från hösten och vintern 1939 låg alltjämt kvar bland dem som deltagit 1939-1940. Fronttjänsten under Vinterkriget hade gjort mig om möjligt ännu mer profinsk. Jag hade ju fått se det ödelagda landet och hur civilbefolkningen måste vända tillbaka till sina nedbrända gårdar. Jag hade sörjt de bittra fredsvillkoren o.s.v. Axel och jag hade också lovat varandra att om det hände igen skulle vi åter gå ut. Man måste dessutom ärligt tillstå att ingen tar ett sådant steg om det inte i botten finns en del äventyrslystnad. Men det var knappast för att man skulle bli en bättre yrkesman, så fungerar det inte.

Under fortsättningskriget utsattes frivilligkompaniet sista året för avgångar på upp till 90%. Kommentarer?

År 1942 räknade frivilligkompaniet 195 man, 28 juni 1944 var vi bara 16 man kvar när vi kom tillbaka från Tali till samlingsplats bakom de egna linjerna. Då uppstod en mycket känslig fråga:

Efter Talistriderna fanns det idéer i staberna om att vi skulle sättas in som en pluton i ett finlandssvenskt förband. Axel, som då var kompanichef med mig som ställföreträdare, vi båda satte oss livligt emot detta och det blev ej heller så. Det ryktades att Marskalken själv skulle sagt att detta inte skulle få ske. Man ville av politiska skäl kunna peka på att det fanns ett riksvenskt förband kvar intakt. Frivilligkompaniet behölls alltså som organisation tills kriget var slut. Inalles var vi 34 man som for hem den 26 sept. 1944. Men däri ingick några som varit sårade och tillfrisknat.

Vilken roll spelade bortfall av psykiska orsaker?

Inom finska armén inträffade detta både i enskilda fall och i fråga om hela förband, framför allt 1944 på Näset. Axel blev utsatt för en krevad som fångades upp av och deformerade hans hjälm men som också måste ha framkallat en häftig hjärnskakning. Momentant blev han alldeles förvirrad och måste föras tillbaka för vila. Han återvände sedan till sin befälspost. Men tiotusentals andra fall hade inte så enkla förlopp eller förklaringar. Granatchocker och utmattning i de våldsamma ryska stormeldarna var visserligen naturliga. Men många greps helt enkelt av panik och lämnade fronten. Till slut var man från högre ort tvungen att införa en regel som sade att den som utan order lämnat sitt förband men sedan återvänt inte skulle straffas. Annars hade hela det juridiska förfarandet brutit samman. Man kunde ju inte förhöra och döma tiotusentals man. Frivilligkompaniet klarade sig med endast enstaka sådana fall. Allvarligare var att några som fått permission till Sverige aldrig återvände.

Hur höll man humöret uppe?

Vi använde oss rätt mycket av galghumor. Om vi fick svälta, som det hände ibland, kunde vi säga: "Fy fan, vad ryssarna är hungriga nu!" Och om vi frös: "Nu fryser ryssarna utav helvete!" På det sättet transporterade vi över våra bekymmer till ryssarna och det lättade.

Vi var också noga med att se till att döda och sårade snabbt forslades bakåt och inte blev liggande i ställningarna. Naturligtvis betydde den långa perioden på Svirfronten väldigt mycket för vår goda sammanhållning, till att vi kände varandra så väl. Vi hade också på våren varit urdragna för tre veckors utbildning under Axels och min ledning. Gemene man uppskattade det inte i början, men vi blev sammansvetsade och förberedda för andra förhållanden än det stereotypa skyttegravskriget.

Boken och filmen Okänd soldat har också mycket att säga i dessa frågor. Jag har läst och sett båda flera gånger om och de återger mycket väl sanningen om frontandan så som jag upplevde den.

Hur upplevde Du ledarskapet under fortsättningskriget?

Vi tillhörde 2. bataljon/IR 13 och hade Karl Gustav Kavander som bataljonschef under hela min tid på Svirfronten. Han var en fantastisk chef. Han kunde inspirera oss och hålla ångan uppe under de långa frontmånaderna. Cheferna där ute hade stora områden att leda och övervaka. Vi däremot hade vår stödjepunkt och cirka 200 meter till fienden på andra sidan Jandeba, alltså ständigt hög beredskap.

Kavander besökte oss ofta men talade alltid om i förväg när han skulle komma. Vi hann alltid städa undan i vår stökiga miljö. Våra samtal rörde sig därför mindre om ordningsfrågor än om hur striden skulle föras: skottfält, skyttevärns placering och annat praktiskt. Vi blev goda vänner.

Vår regementschef översten Runo Wiberg var däremot inte populär. Han hade för vana att plötsligt dyka upp. Hittade han något fel gavs bister kritik. Vårt allmänna förtroendet för honom behölls dock - han var alltså en bra chef. När vi så kom till Näset och de utomordentligt krävande striderna där fick vi en annan bataljonschef - kapten Lars Laxén. Vi hade där fått rätt man på rätt plats - Laxén var en utomordentligt hårdför chef. Men det var nödvändigt till exempel när hans reducerade bataljon om 130 man sattes in för motanfall längs en väg genom minfält mot överlägsna ryssar. Han och hans stab röjde själva minorna.

Vad var enligt Din mening skillnaden mellan svensk och finsk taktik?

Egentligen kan jag inte svara på denna fråga. Under vinterkriget uppträdde vi ju enligt svensk taktik. Själv var jag granatkastartroppchef vid ett kompani, och såg knappast några finska förband. Om jag anar en skillnad är det den att finländarna var lite mer försiktiga med folket. De hade större förståelse för riskerna att få förluster. Vi svenskar var nog ganska våghalsiga med våra spaningsförband. Om vi så går till Svirfronten så var ju den ganska speciell. Den finska stöttruppstaktiken som den skildras i Harry Järvs nyutkomna bok Permanent patrullverksamhet var tillämpbar där och under dess förhållanden. På Näset 1944 var det rörliga strider och ständigt skiftande lägen. Det krävdes snabba beslut och det fanns sällan tid för förberedelser.

Fick Du gehör för Dina erfarenheter efter kriget?

Direkt efter kriget fick jag genom arméchefen Douglas’ försorg hålla en timmes föreläsning om mina krigserfarenheter först vid arméstaben och sedan vid arméns skolor. Kavander som kommit till Sverige och blivit rådgivare i arméstaben fick göra likande insatser för både befäl och värnpliktiga. Några år senare gjorde han ett välgrundat utspel på en brigadchefskurs som emellertid inte föll arméstabschefen på läppen. Han avspisades med orden:

"Krigserfarenhet är nog bra men den måste anpassas till svensk terräng, svenska soldater och svenska reglementen!"

På lägre nivå fick vi naturligtvis mycket gehör. Direkt 1945 placerades jag på den s.k. försöksbataljonen under Regner Leuhusen, senare under densamme på Infanteriets skjutskola. Jag ledde stridskjutningar och stormpionjärkurser, bland annat hur man kunde genomföra realistiska övningar inom ramen för gällande säkerhetsinstruktion. Man kan nog säga att allt som jag sedan fått göra i armén skedde med min krigserfarenhet som bakgrund. Till och med det etiopiska uppdraget, där min chef från vinterkriget general Viking Tamm rekommenderade mig.

Årligen har jag fått berätta om mina erfarenheter för de militära skolorna. I nästan 56 år har jag alltså fått hålla föredrag om ledarskap i krig för officerare och blivande officerare.

Hur upplever Du att åter besöka platserna från kriget?

Sedan Sovjetunionen upplöstes har jag varit på alla de platser där vi slogs. Vid floden Jandeba hade bebyggelse kommit till och vegetationen förändrats. Mitt i min stödjepunkt hade tillkommit ett potatisland. Men skyttegravarna fanns kvar fast bara några decimeter djupa, taggtråden fanns också kvar. Men den allra egendomligaste upplevelsen var att stående uppe på marken blicka över till motståndarsidan. Det hade vi aldrig kunnat göra 1944. Vi befann oss ju alltid under markytan och måste observera genom gravspeglar.

Två gånger har jag kunnat besöka Tali-Ihantala-terrängen. Jag har fått komma dit för att söka efter spår av dem som blev kvar på slagfältet, trots att detta nu kallas gränsskyddsområde. Vegetationen gör det svårt att känna igen sig. Men när man gör det väller liksom minnena in över en. Man tycker det hela är mycket overkligt. Det är ju alldeles tyst, ingen som skjuter, inga krevader, ingen som skriker. Det enda som är sig riktigt likt är - myggorna. Så börjar man fundera över vad man gjorde, om man gjorde rätt, varför det blev som det blev. Man tänker mycket på dem som stupade. Några spår efter dem vi måste lämna på slagfältet återfanns inte.

Nu på gamla dar har jag sagt mig själv att jag ändå för den tiden var en ganska kunnig yrkesman och att de flesta besluten mot den bakgrunden var riktiga. De underlättades ju också av den gällande regeln att aldrig uppge en ställning förrän man fick order eller var tvungen på grund av omringningshot. Det var inte många chefer som tog risken att dra sig tillbaka för tidigt.

Några kommentarer till verket Finland i krig?

Jag är mycket stolt och tacksam över att de svenska frivilliga fick så mycket utrymme både i del 1 och del 2. Det har ju gett tillfälle att sprida kunskapen om dessa insatser inte minst i Finland. Vinterkrigets frivilliginsatser har jag fått beskriva i första delen. I tvåan som nu presenteras har jag fått jag tillfälle att berätta om frivilligkompaniets strider ända till slutet.