Frivillig i Finland

"Frivilliga! Till Eder, vilka över hav och land ilat till vår hjälp, lämnande hem och fosterland, redo att offra Edra liv här på den finska drivan, vill jag i arméns och mitt eget namn uttala mitt varma tack. Edra stolta hjärtan har gjort Er till våra vapenbröder i striden mot österns härar. Att av Er endast en del hann med i vapenleken, förringar ej värdet av Ert ädla uppsåt.

Jag hälsar Eder, svenskar, med vilka vi på många slagfält under sekler delat segrars ära, men också nederlagets bitterhet. Värdiga det svenska namnet har tusende av Eder ställt sig på vår sida. Att hjälpen från Sverige varit en hjärtesak, därom vittnar det bistånd i många former, som med öppen hand givits oss, kanske till och med på bekostnad av egen trygghet."

De inledande orden är hämtade ur det tacktal som fältmarskalk Gustaf Mannerheim den 28 mars 1940 höll inför svenska Frivilligkåren, uppställd på Paikanselkä väster om Salla. Orden är högstämda och ägnade att inleda ett epos som började med 9 000 man stridande trupp i en av Nordens kallaste och ogästvänligaste trakter - ett epos som skulle fortsätta med Hangöbataljonen 1941 om 900 man och fullföljas av ett litet kompani som sattes in i de avgörande striderna vid Tali 1944. En praktiskt taget enig svensk uppslutning under vinterkriget, med devisen "Finlands sak är vår!", hade sommaren 1944 av en bister satir förvandlats till "Finlands sak är svår".

När Finlands sak blev min

I den förmånsbok som SMB nu erbjuder Dig förklarar Orvar Nilsson hur de tänkte och handlade, de som slogs till det yttersta. Ingen kan göra det bättre än han. För många som tjänstgjort i svenska armén under det kalla kriget har Orvar Nilsson blivit känd för otaliga inspirerande föredrag. För svensk trupp och ledare har han genom åren berättat hur det verkligen var. Som chef för Hemvärnets stridsskola 1963-1974 blev han riksbekant för sitt ledarskap och för sin kunnighet. FN-insatser vid den etiopiska bataljonen i Korea och i den första svenska bataljonen på Cypern är andra exempel på hans meriter. När Finlands sak blev min belyser hela bredden av svenska frivilliga militära och humanitära insatser för Finland. Därmed fullbordas i en bok den krigshistoria som skrevs av frivilliga svenskar - "i eld, i blod, i frost, i svält".

Vinterkriget

Den nya boken är oöverträffad i sina skildringar av krigets allvar. Det börjar med marschen till Märkäjärvi i februari 1940.

Efter midnatt uppmättes minus 49 grader. Vi skidade med påtagna pälsar men frös ändå. De medsända smörgåsarna gick inte att äta, de hade förvandlats till djupfrysta isklumpar. Kaffet i termosflaskorna frös till is. Någon gång efter midnatt bad avdelningen framför oss att få byta plats. Man hade helt och hållet tappat sambandet framåt och visste inte vart vi skulle ta vägen. Det visste inte jag heller, men det var bara att följa plogspåret, så vår förläggningstrupp tog täten. Timme efter timme rörde sig folk och hästar sakta framåt genom skogen, kämpande emot isande kyla och tilltagande trötthet. Ideligen måste vi kontrollera varandra och titta efter vita fläckar i ansiktet. Ideligen hålla igång fingrar och tår så att inte förfrysningar skulle uppstå. Marschtakten bestämdes av hästen, när den stannade för att vila, stannade vi. När den ville gå igen, gick vi. Någon karta hade jag inte, men när vi så småningom kom fram till en landsväg, syntes det på spåren att vi skulle följa den norrut. Nu blev det lite lättare för hästen, men vi gick och gick och vägen tycktes aldrig ta slut. Först vid sextiden på morgonen den 25 februari nådde vi Purnu. Plogplutonen hade läst fel på den svårtydda finska kartan och i stället för vid starten angivna 28 kilometer hade vi under de senaste tretton timmarna förflyttat oss nästan fyra mil.

Som granatkastartroppchef fick Orvar Nilsson delta i avlösningen av de finska trupperna och i följande strider till och med den 13 mars, då vapenstillestånd inträdde. Den sista morgonen drabbades han i tältet av en sovjetisk bomb som lyfte honom cirka tio meter bort ifrån tältet, där han vaknade med lätt förfrusna händer men utan andra skador. Han berättar om den besvikelse över fredsvillkoren som alla kände:

De flesta av oss trodde inte att detta var slutet. Vi var övertygade om att Sovjetunionen skulle anfalla på nytt för att erövra hela Finland. Det var många bland oss, bland dem Axel Hård av Segerstad och jag själv, som gav varandra löften att vi i så fall skulle komma tillbaka. Finlands sak förblev vår.

Fortsättningskriget

Orvar Nilsson presenterar bakgrunden till fortsättningskriget 1940-1941. Han berättar om Hangöbataljonen 1941 och om övriga svenska frivilliga i tjänst bland annat vid finlandssvenska förband och om Svenska Frivilligkompaniets strider vid floden Jandeba 1942-1944. Kompanichefer var i tur och ordning Rickard Nilsson, Stig Möllersvärd och Axel Hård av Segerstad. Den senare som också fört en granatkastartropp vid Salla, skulle under sjutton månader få föra befäl över kompaniet. Orvar Nilsson kunde emellertid inte få avsked från svenska armén förrän på hösten 1943. Till Svirfronten anlände han strax före jul efter att på finlandsbåten av en tysk löjtnant fått erfara dennes intryck från två krigsvintrar i Sovjetunionen utan hopp om tysk seger. Per tåg passerade han gränsen till fiendeland och steg av vid den så kallade Linjevägen väster om den avskurna länken av Murmanskbanan.

Det blev en kort slädfärd, högst femhundra meter, under vilken jag hann höra skottlossningen i frontlinjen och se spårljusprojektiler i luften innan vi stannade utanför kompaniets kommandokorsu "Tre Kronor". Där klev jag in och där satt Axel Hård vid bordet. Vi hade inte råkats sedan officersutbildningen avslutades på Karlberg i april 1941. Återseendets glädje var stor och vi hade mycket att prata om.
[- - -] Nu var löftet från den 13 mars uppfyllt. Nu var jag åter i finsk krigstjänst, inte som förra gången iklädd svensk frivilliguniform utan som löjtnant i Finlands armé, klädd i finsk uniform.

Jandeba
Snart ett år hade frivilligkompaniet hållit stödjepunkterna Pontus samt Övre och Nedre Omar vid Jandebafloden. Trehundra meter på andra sidan floden med insyn i den svenska terrängen låg ryssarna, ständigt på pass med prickskyttar och med eldledare från det mäktiga sovjetartilleriet. Många hade dödats och sårats under vintern. Observation måste ske med gravspeglar. Livet i ödemarken med ofta störd nattvila i korsun och ständig vakthållning och befästningsarbeten i skyttegravarna längst fram. Höstregn och vårflöde fyllde gravarna med lervälling och för förbindelsen bakåt tvingades man i bland använda flottar som medel. Men när det på våren ryktades om att avlösning kunde förestå verkade det som om alla alternativ utom att stanna kvar förkastades. Korsun var hemmet där man vilade ut.
En röst ur en sovjetisk högtalare började också tala om avlösning. Den döpte bataljonen som frivilligkompaniet tillhörde till "Kavanders blodhundar" efter chefen Karl Gustav Kavander. Samtidigt lovade högtalarrösten att det avlösande förbandet skulle få ett hett mottagande. Faktum var att hela divisionen skulle placeras i reserv och den 17 maj var Orvar och hans män beredda. Soldaten Ruben Rödseth stod på poststället i Nedre Omar och ryckte plötsligt i snöret till bleckburken i korsuns tak. En fientlig styrka grupperade sig för anfall i holmen halvvägs till det ryska skogsbrynet. Alla ställningar besattes i de svenska stödjepunkterna. Alla vapen öppnade eld. Också en förberedd spärr utlöstes av eget artilleri, salva efter salva detonerade i holmen. Inom två timmar därefter kunde avlösningen börja.
Vägen till Näset
Kompaniet drogs tillbaka till den finska slutpunkten vid Lampero för vila, reorganisation och för sådana övningar som skulle behövas om nu ställningskriget skulle ta slut. Orvar Nilssons pluton hedrades med att bli jägare och utrustas med cyklar. En månad senare stod det klart att ryssarna efter en veckas massanfall brutit igenom de främre ställningarna på Karelska näset. Huvudställningen var uppriven och hela 17. divisionen skulle förflyttas per järnväg till den så kallade VKT-linjen (Viborg-Kuparsaari-Taipale). Men sovjetiskt bombflyg gjorde sitt yttersta för att försvåra transporterna och först den 19 befann sig kompaniet två mil norr om Viborg, hörnfästet som skulle försvaras till det yttersta. Långt österut från staden skulle svenskarna grupperas.
De cyklade fram på slingrande stigar och kom till vila klockan ett på natten.
Morgonen den 20 juni bestod Svenska Frivilligkompaniet av 64 man, uppdelade i stab och tross, en jägarpluton och en skyttepluton. Efter en timmes sömn på doftande granris väcktes kompaniet med ordern: "Marschfärdiga!" Samma dag intog sovjettrupperna Viborg efter ett överraskat och förvirrat motstånd. Sämre kunde inte kampen om VKT-linjen ha börjat. Stalin gav genast sina trupper order om fortsatt offensiv mot de inre delarna av Finland. Det svenska kompaniet var nu underställt II. bataljonen IR 13 under befäl av den hårdföre kaptenen Lars Laxén. Bataljonen kom att under midsommaren genomföra ytterst hårda strider, skild från eget regemente och under främmande divisioners ledning.
Vierumäki
Orvar Nilssons berättelse om försvaret av berget Vierumäki framför VKT-linjen är skakande, men som stridsmålning oöverträffad. Berget gjorde nedgrävning omöjlig då rapakivigraniten gick i dagen överallt. Stora stenblock jämte god tillgång på massaved fick ge hjälpliga skydd åt den glesa linjen av parvis utspridda jägare. Sikten var knappt femtio meter genom blandskogen. Granatkrevaderna i hälleberget och trädtopparna fick fruktansvärd verkan. Efter stormeldar av allt artilleri gick ryssarna till anfall genom skogen.
Snett till vänster framför ställningen försvarade ett finländskt kompani ett annat berg. När detta på eftermiddagen tvangs vika gick ryssarna i ställning på krönet. Den tillbakagående rörelsen spred sig till Vierumäki och uppfattades av Orvars jägare som beordrad reträtt, tills kontraorder kom. Med språng fick plutonen bege sig tillbaka till sin stridsställning. Ingen mat eller dryck kom fram till förbandet dessa dygn och bristen på sömn och föda kunde spåras hos alla. Plutonen befann sig åter i en utsatt del av främsta linjen, en roll man vant sig vid under året vid Jandeba. Men kontrasten med de välbyggda stödjepunkterna där borta kunde inte ha varit större.
Strax efter klockan sex kom en kraftig koncentration av både lätt och tungt artilleri samt salvor från stalinorglar. Den varade i ungefär 20 minuter och täckte hela Vierumäki ner till Suurjärvifältet. Undersergeant Thord Ahlner och korpral Stig Sjödin sårades av splitter. Vi hade just förbundit och skickat i väg dem när Axel Hård kom vacklande. Han hade väckts till liv av granatexplosionerna. Han var barhuvad, hade en stor bula i skallen, bar sin spräckta hjälm i handen och föreföll förvirrad. Det var uppenbart att han måste få vila bakom främsta linjen, men det ville han inte höra talas om. Jag förde honom då till stigen på baksluttningen av Vierumäki, där ett skydd med granris iordningställdes bakom ett stort stenblock. Där fick han vila.

Midsommarafton och midsommardag kulminerade nya stormeldar då slutligen Vierumäki måste uppges och resterna av frivilligkompaniet dras undan bakom VKT-linjen. 27 man var stupade, sårade eller av andra orsaker försatta ur stridbart skick. När Axel Hård hämtat sig bestod den återstående styrkan av 24 man. När midsommaren förflutit var dessa män åter i främsta linjen som en skyttepluton i en hjälpligt utbyggd ställning. Bataljonen hade förlorat 50 procent av sin styrka, Laxéns järnvilja och ledarskap hade gjort det möjligt att i denna riktning hålla fienden stången. II. bataljonen IR 13 avlöstes och fick vila en natt i blöta tält. Mer blev det inte. "Vi hade kommit ur askan i elden", konstaterar författaren.
Talis tigrar
Den 25 juni fortsatte åter eldorkanen vid och väster om Viborg. Genom sjöpassen vid Tali gick pansrade anfall framåt i vad som skulle bli historiens största fältslag i Norden. Anfallen mot Tienhaara nordväst om Viborg och mot Saima kanal norr därom hejdades av 17. divisionen stödd av artilleri och en tysk stormartilleribrigad. En djärv sovjetisk pansarstöt förbi Tali mot Ihantala skapade utsikter för att finska anfall från väster och öster skulle kunna nå Tali kvarn och bilda en stor motti av den inbrytande fienden. Två bataljoner skulle med understöd av stormkanoner anfalla från nordost. Bataljonen Laxén hade nått en försvarsposition som skulle bli utgångsläge för anfall. Men den stolta planen kunde bara genomföras som tappra försök av de utmattade finska förbanden. Det som hände Svenska Frivilligkompaniet skulle utspela sig på en yta om knappt två kvadratkilometer av skog och gläntor. Vägskälet punkt 34 blev händelsernas centrum. Att välja någon scen, som skulle kunna representera dramat är svårt - några brottstycken ur ett par minuters förlopp får tjäna detta ändamål. I närheten av punkt 34 fanns jägarplutonen vid bataljonschefens kommandoplats när sovjetiska stridsvagnar plötsligt återtog initiativet. En tung stridsvagn av typen Josef Stalin körde i täten mot det kalhuggna vägskälet, medan en annan stridsvagn av typen Klim Vorosjilov följde tätt efter. Artilleriet understödde med direkteld söderifrån.
Båda vagnarna sköt för fullt. Träden brast som stickor, vedstaplarna flög åt alla håll, moln av rök och damm rördes upp av larvfötter och detonationer. Plötsligt stack det långa kanonröret fram på skogsvägen vid sidan av vedstaplarna. Odjuret svängde rakt mot kommandoplatsen. Det var ett skräckinjagande ögonblick. Vi var i uppenbar fara att bli överkörda. "Tag skydd", vrålade kapten Laxén för full hals.

[---] Jag kastades till marken av ett våldsamt slag mot vänstra låret. Det kändes som om benet slogs av. Jag blev livrädd, greps av panik och fick för mig att nu kommer odjuret efter och mal sönder mig under larvfötterna. Jag ropade på "Stötis" att jag var sårad och hörde hans svar: "Vi kommer!" Det gjorde mig strax lite lugnare och jag vågade titta mot Punkt 34. Pansarjätten svängde runt och sköt åt ett annat håll. "Stötis" och Ruben Rödseth kom springande i korta, snabba ansatser. Bår och sjukvårdsväska var med. Vid åsynen av dem kände jag mig fullständigt lugn igen. Gemensamt undersökte vi benet. Mitt på låret innanför skinnet satt en brännhet skrotbit [...], den hade gått igenom det runda kulsprutepistolmagasinet, som hängde i ett snöre i livremmen [...], fördelat anslagskraften över låret som var blått och svullet upp mot ljumsken och ner mot knät. Men det bar när jag haltade i väg och kröp ned i min egen grop.

En finländare lyckades komma tillräckligt nära Klim Vorosjilov-vagnen med en pansarnäve som träffade och slog ut den. Rökmoln steg mot skyn och ett avgrundsvrål av lättnad hördes från skyddsgroparna. Men den tappre skytten kände inte vapnets egenskaper utan hade tagit stöd med rörets ände mot sitt bröst. Nävens bakåtgående eldstråle gick rakt in i hjärtat. Men nu vek även Josef Stalin-vagnen när den inte längre hade stöd av sin kamrat. Frivilligkompaniet samlades nu som bataljonsreserv bakom bataljonens 6. kompani. Som sådan fick man en dag senare genomföra ett anfall tillsammans med egna stormkanonvagnar. Men grannbataljonen hade inte förmått hålla sina ställningar. De flesta finlandssvenska kompanierna var nu föga mer bemannade än det svenska. Laxéns bataljon var reducerad till 80 man och några dagar senare var det dags för avlösning. Man gick åter in i IR 13, nu bakom Saima kanal. Den 30 juni var förflyttningen ur stridszonen fullbordad. Andra fick ta vid, men "Kavanders blodhundar" hade förtjänat namnet "Talis Tigrar".
Efteråt
Juli blev en lugn månad och Orvar Nilsson hann till och med resa på permission till Stockholm och Halmstad. I början på augusti fick kompaniet utföra ett spaningsanfall med fångsnappningsförsök. Kompaniet fick flera stupade och skadade samt rönte ringa framgång. Men fram till eld upphör den 4-5 september var hela 17. divisionen placerad i reserv. Den 26 september avtackades kompaniet och hemförlovades.
I ett eftermäle presenterar författaren frivilligkompaniets personalsammansättning, dels i en översikt, dels i en förteckning över dem som var med vid avtackningen den 26 september 1944. Till minne av dem som föll lämnas en särskild namnlista med tid och plats för var och en. General Tuompos tacktal, monument, minnesstenar och minnestavlor är samlade i en epilog. Många av de överlevande har medverkat i minnesmarscher på skidor till slagfältet vid Salla (Märkäjärvi) vintrarna 1970, 1980, 1990 och 1995. I alla dessa marscher har Orvar Nilsson deltagit. Sedan 1997 är han ordförande i Förbundet Svenska Finlandsfrivilliga som den 25 mars år 2000 förvandlades till en minnesförening. Högtiden till 60-årsminnet avhölls i Salla gymnasium, till sista plats fylld av lokalbefolkning samt svenska och finska krigsveteraner. Under 1990-talet har Orvar Nilsson lett resor till Karelska näsets slagfält och till fronterna i Fjärrkarelen. Endast myggen var lika verkliga som 1944. På Vierumäki återfanns den sten bakom vilken Axel Hård fick återhämta sig efter sin vådliga hjärnskakning. Punkt 34 kunde efter letande återfinnas. Den välbekanta terrängen med rostiga bandlänkar gav upphov till en störtsjö av minnesbilder. Jandeba gav på sitt sätt en större upplevelse:
Vegetationen längs floden var förändrad, grönskan bedövande. Järnvägsbron var ny. På Murmanskbanan körde timmertåg. Jandeba by var återuppbyggd. Våra fältbefästningar var mer eller mindre igenrasade men fullt lokaliseringsbara. Meterdjupa hål visade skyddsrummens placering. Taggtråd låg nerkastad i bäckens dalgång. En matta av blommor, mest prästkragar och blåklockor, men närmast Jandeba även smörblommor. Finlands och Sveriges färger.

Att stå uppe på marken vid dagsljus utan att bli beskjuten från andra sidan kändes overkligt på något sätt, när tankarna gick tillbaka till krigstida "Omar; till månaderna i korsun "Duseborg"; till vinter och kyla, till vårsol och vårregn, smältvatten och översvämning; till granater och prickskyttar

< Föregående		Nästa >

Senast uppdaterad 2011-09-12 18:20