Torparefrågan.

De hemman, som ännu äro af den storlek, att de kunna tåla de gamla torpens fortbestånd och till och med medgifva nya enahanda anläggningar hafva därjämte att kämpa med en olägenhet, som är egnad att synnerli­gen gynnsamt invärka på torpens ställ­ning. Denna olägenhet hänför sig till emigrationen, Konkurrensen om tor­pen vid deras ledighet aftager altjämt och alt efter det folkbristen stiger förändras ställningen därhän att det icke mera är jordägaren, som föreskrifver villkoren, utan torparen. Den förre underhandlar icke ens på lika­berättigandets ståndpunkt, utan han ser sig nödsakad att sänka sina for­dringar till minsta möjliga belopp pre­standa, blott han därmed blir i stånd att förse sina torp med folk. Han kan för folkbristens skull äfven bringa att taga torpen i sambruk med det öfriga hemmanet, så önskligt det än vore för honom att särskildt vid bråd tid äga säker tillgång på arbetskraft. Många större lägenheter, exempelvis boställen som icke få delas, hafva därutinnan bekymmersamma erfarenheter. Som kronofogden i Pedersöre härad anmärker härom i sitt förövrigt synnerligen sakenliga utlåtande infördt för någon vecka sedan i Vbl kan det icke för jordägarne vara fråga om annat än att tillse att torparene trifvas väl och icke varda betungade med altför dryga utlagor. De kan ändock, ju längre det lider, bliva alt svårare att förmå dem att stanna kvar å sina torp och mindre jordlotter, och det allmännas hjälp har icke häller nämnvärdt tagits i anspråk för annat än för inköp och skifte af större hemman. Det slappa intresset härvid är på så sätt ett karaktäristiskt tecken, att det antyder att hugade afnämare icke finna någon synnerlig svårighet att med egna tillgångar anskaffa sig egen jord. Så mykket mindre är intresset riktadt på åtkomsten af torp.

Samma utlåtande om hithörand omständigheter påpekar äfven, huru som torparenes förhållanden undantagslöst äro ordnade enligt lag, hvarför icke häller någon tvångsafhysning i mannaminne behöft ifrågakomma häradet. Enahanda rön torde jämväl kunna vitsordas från länets öfriga härad. Visserligen lär det alltid finnas personer — att hoppas ett fåtal — som söka begagna ömtåliga tidsomständigheter till fiske i grumligt vatten, men betraktar man ställningen i ofvananförd belysning och utan förutfattad afsikt samt tager man där jämte i räkning lagstiftningens och allmänna meningens fortgående sträfvanden till torparefrågans lycklig lösning, så torde näppeligen den slutsats kunna undgås, att det saknar fog att förmena att torparene i detta län skulle bilda en öfver hufvud taget socialt hänseende särskildt vanlottad samhällsklass. Den lefver och existerar under samma villkor som gestalta den öfriga allmogons lif.

L.

Öb 19.02.1901