Vad gömma din hembygds marker av minnen |
Skrivet av Jacob Tegengren | |||
2005-09-15 10:06 | |||
VAD GÖMMA
DIN HEMBYGDS
Vårt lands fasta fornlämningar och särskilt de i
jorden tillfälligtvis anträffade eller av vetenskapsmännen genom undersökningar
av gravar eller boplatser i dagen bragta lösa
fynden utgöra utomordentligt viktiga, och i många fall de enda tillgängliga
källor, ur vilka vi kunna hämta kunskap om de inbyggare, som levde här i längst
försvunna, töckenhöljda tider, dit inga muntliga traditioner eller sägner
sträcka sig och om vilka skrivna urkunder kanske fullständigt saknas. 1) Vår
kännedom om bosättningsförhållandena i Finland under de förhistoriska tidsperioderna
vore i de flesta fall utomordentligt bristfällig, såvida inte de lärde ur de
gravar och boplatser samt de föremål i sten och metall vapen, husgeråd,
arbetsredskap, prydnader o. s. v. som de hedniska inbyggarna lämnat efter
sig, kunnat utläsa sagan om deras liv och öden. Den arkeologiska forskningen
har småningom lyckats sprida ett mer eller mindre klart ljus över våra hedniska
föregångares levnadssätt, deras timliga livsvillkor, näringskällor och
arbetsmetoder, deras konstuppfattning och religiösa föreställningar, deras
vandringar och handelsvägar samt i vissa fall deras nationalitet. På grund av
fornminnenas stora värde som vetenskapligt forskningsmaterial äro alla fasta fornlämningar
vare sig de härstamma från heden eller kristen tid sedan år 1883 ställda
under lagens skydd. Det tillhör staten ensam att genom sin sakkunniga
myndighet, den Arkeologiska kommissionen,
eller av denna med särskild fullmakt utrustade kompetenta personer utföra
undersökningar av fornlämningar. Likaså har staten genom nämnda lag tillförsäkrat
sig rätten att i första hand inlösa i jorden anträffade fornsaker till sina i
Nationalmuseum i Helsingfors förvarade samlingar, och erlägges för sådana
staten till inlösen erbjudna fornfynd ett dessas värde fullt motsvarande
belopp Finska Fornminnesföreningen, stiftad 1870 på initiativ av dåvarande filosofiemagistern J. R. Aspelin, påbörjade redan 1876 genom utsända stipendiater en inventering av landets fasta fornlämningar, vilken småningom under årens lopp fortskridit så långt, att föreningen från de allra flesta av landets härader förfogar över mer eller mindre utförliga förteckningar över och beskrivningar av fornlämningsbeståndet i dessa. Förteckningarna ha, speciellt beträffande de på fornminnen rikaste socknarna, kontrollerats och kompletterats av Nationalmuseets tjänstemän under dessas ämbets- och forskningsresor. Många av dessa fornminnes-häradsbeskrivningar ha blivit publicerade i Finska Fornminnesföreningens Tidskrift. De nådda resultaten måste dock ännu för många socknars vidkommande anses långtifrån slutgiltiga. Alltfort kompletteras materialet om vårt lands bestånd av fasta fornlämningar; under de senaste åren ha sådana katalogiserats i Nyland och på Åland med understöd av Finska Fornminnesföreningen, Centralutskottet för hembygdsforskningen, Svenska Litteratursällskapet och lokala hembygdssammanslutningar. För att någorlunda fullständigt inventera en på fornlämningar rik socken kräves dock i regel en betydligt längre tid än den, som står en eller flere tillfälliga och med de "lokale Forhold" mer eller mindre obekanta stipendiater till buds. Härtill skulle fordras årslånga undersökningar av på respektiva orter bosatta, helst skolade krafter, som, sporrade av levande intresse för uppgiften, ville underkasta sig den uppoffring av tid och den möda arbetets fullgörande för med sig. Tyvärr äro sådana personer sällsynta. Intresse finns kanske hos en och annan, men bristande insikter på området klavbinda intresset och hindra det att utlösas i handling. Vad vi skulle behöva vore en populärt avfattad handbok över våra fasta fornlämningar, med beskrivningar över de olika slagen av dessa, deras ålder, utbredning, ursprungliga ändamål o.s.v., kombinerad med utförliga anvisningar för upprättande av en noggrann förteckning över en orts fornlämningsbestånd. För eget lands vidkommande sakna vi tillsvidare en sådan på svenska språket; på finskt håll har man däremot att tillgå professor A. M. Tallgrens utmärkta arbete "Suomen esihistorialliset ja ajaltaan epämääräiset kiinteät muinaisjäännökset", utkommet 1918. Professor Oscar Almgrens "Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden" är en intressant och instruktiv handbok, men lämpad helt efter förhållandena i vårt västra grannland, vars stora artrikedom på fornminnen kan verka förvirrande på nybörjaren hos oss. Tänka vi på fornlämningarna t. ex. i det svenska Österbotten, är det inte många slag lekmannen under sina forskningsfärder behöver spana efter. Mest är det gravrösen (brandgravar under flat mark finnas även, men de å desamma befintliga stensättningarna av varierande utseende falla ej sa lätt i ögonen, varför dessa gravar oftast upptäckas blott tillfälligtvis vid grävningsarbeten av ett eller annat slag). En och annan av de här ytterst sällsynta stenåldersboplatserna kan likaså av en lycklig tillfällighet anträffas. Vidare ha vi s.k. ryssugnar (forntida fisktorkningsugnar) och jungfrudanser. Grundvalar till förhistoriska bostäder äro tillsvidare inte anträffade här uppe i Österbotten, men det är möjligt att sådana komma att upptäckas; likaså finnes utsikt till att vi i våra svenskbygder här kunde lyckas leta rätt på en och annan offersten med s.k. älvkvarnar (skålformiga, av mänskohänder utförda urgröpningar) . 2) Tillsvidare är inte heller någon domarering (forntida tingsställe, utmärkt med en cirkelformig krets av stenar) funnen i svenska Österbotten. I Sverige pågår på föranstaltande av K. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien en av staten understödd inventering av landets fasta fornlämningar för att kontrollera och komplettera på detta område tillgängligt forskningsmaterial. Till betäckande av kostnaderna, som stigit i runt tal till 25,000 kr. årligen, ha även av arbetet berörda, intresserade bygder bidragit. Under år 1928 registrerades sammanlagt 14,839 fornlämningar i särskilda socknar inom Dalarna, Småland, Västergötland, Skåne, Halland, Södermanland, Östergötland, Uppland och Gotland. Denna utomordentligt höga siffra, nådd under förloppet av blott ett år, utgör ett talande bevis för den snart sagt överväldigande rikedom på fasta fornlämningar, som många av Sveriges landskap äga. Akademien har beräknat, att detta i hög grad omfångsrika arbete om det kommer att bedrivas i samma omfattning som hittills, d.v.s. med en årlig inventering av i medeltal 35 á 40 socknar kan bli färdigt efter omkring 40 år. Och ändock kommer endast 1/4 av Sveriges rike att ha blivit fullständigt inventerat d.v.s. fornlämningarna fotograferade och beskrivna samt specialkartor upprättade över varje gravfält eller komplex av fornlämningar, medan 3/4 av arealen blivit blott snabbinventerade, vilket begrepp innefattar en förteckning över och en summarisk beskrivning av fornlämningarna inom ett visst område samt deras inprickning på en översiktskarta. På någon motsvarighet till detta storartade arbete kunna vi i vårt fattiga land inte tänka på mycket länge. Statens kända sparsamhet, då det gäller understöd till vetenskaplig forskning, kommer väl för en oöverskådlig framtid att göra sig gällande. Vi kunna dock vara glada över att katalogiseringen av våra fasta fornlämningar, under den tid av mer än 50 år densamma bedrivits, utsträckts över så gott som hela vårt land och i detta nu i huvudsak ger en tämligen fyllig och tillförlitlig bild av vårt fornlämningsbestånd. Finska Fornminnesföreningen kommer väl även fortfarande att efter råd och lägenhet söka utöka sitt topografiska material, och det är också att hoppas, att de i början av denna uppsats omnämnda kulturella sammanslutningarna även framdeles vilja pekuniärt understöda detta viktiga arbete. Vilket allt inte utesluter den handräckning intresserade personer kunde giva denna gren av hembygdsforskning. Jag är övertygad om att i de flesta av våra svenska socknar här i Österbotten, där fornlämningar tidigare äro kända, en del nya upptäckter, ägnade att komplettera redan förefintliga förteckningar, kunde göras. Önskar någon upprätta en förteckning över sin hemsockens fasta fornlämningar, är det skäl att först i brev härom underrätta Nationalmuseum i Helsingfors, därifrån uppgifter om ifrågavarande områdes redan kända forngravar m.m. kunna erhållas. Då amatörforskaren skridit till sitt arbete, bör han anteckna: 1) Byns namn samt gårdens, på vars mark fornlämningen ligger. Har platsen (skogsbacke, ängsholme, hage, berg o.s.v.) ett särskilt namn, bör också detta angivas. En kort beskrivning över terrängens beskaffenhet vore likaså av nöden. 2) Väderstreck och avstånd från närmaste gård eller socknens kyrka, med angivande även, om detta låter sig göra, av annat lämpligt märke, såsom i närheten befintlig väg, sjö, odlingsmark, bergsträckning m.m. 3) Fornlämningens art och utseende samt i samband härmed om den förefaller att ha blivit skadad; dess storlek: längd och bredd, diameter (för runda) och höjd. 4) Fornlämningens folkliga namn, om sådant finnes, samt till densamma möjligen anknutna sägner. Uppgift om något fynd gjorts i densamma; när och av vem. Finnas flera fornlämningar i närheten av varandra, vore det synnerligen önskligt, att dessa bleve inprickade på en enkel översiktskarta, helst uppgjord på millimeterpapper, där måtten inläggas efter metersystemet (avstånden bestämmas genom stegning eller mätning och fornlämningarnas inbördes läge genom kompassyftning). Norrstrecket utsattes på kartan. Fotografiska avbildningar av fornlämningarna äro av stort värde. Icke blott enskilda personer kunna göra vår arkeologiska vetenskap stora tjänster; även ungdomsföreningar och folkhögskolor bleve värdefulla medarbetare på fornforskningens rika fält, om de genom sina medlemmar och elever ville insamla uppgifter om kanske tidigare okända fornlämningar. Inom nämnda ungdomskretsar finnas alltid några, vilka som jägare genomströvat sin hembygds skogar och därvid kanske lagt märke till stensamlingar, som förefallit att vara verk av mänskohänder. Ungdomsföreningens ordförande eller någon för saken intresserad medlem skulle vid särskilt anordnade sammankomster anteckna meddelade uppgifter om i trakten befintliga, förmodade fornlämningar av ett eller annat slag. Likaså skulle lärarna vid folkhögskolorna insamla dylika uppgifter av sina elever. Dessa uppgifter böra emellertid för att få sitt fulla värde kontrolleras och kompletteras under besök på respektiva platser. Det händer nämligen ofta, att naturbildningar stenanhopningar och -vallar från istiderna förväxlas med gravrösen, från vilka de dock vanligen skilja sig genom sin betydande storlek, sin oregelbundna form och sin sammansättning av jämnstora, av vattnet och isen mer eller mindre tydligt rundsvarvade stenar. I många fall är det emellertid mycket svårt, ja omöjligt, att skilja en naturbildning från ett gravröse. Med kummelgravar kan man lätt förväxla även odlingsrösen lämningar av en kanske uråldrig svedjekultur vilka i en del trakter, ofta i stort antal, 3) ligga tätt sammangyttrade i skogsmarker, vanligen på höjder invid kärr eller mossar. En del av dessa odlingsrösen är till det yttre förvillande lik gravkummel; andra åter förråda genom sin litenhet (13 m i diam.) sin natur. De runda gravkumlen understiga nästan aldrig 4 m i diam. De största mäta i tvärmått c:a 25 m. Höjden kan växla högst väsentligt; det finns gravar, vars synliga stensättning knappt alls höjer sig över den omgivande marken men som däremot till flere stenlager kunna vara sänkta in i denna. Andra kummel åter kunna till 2 m:s höjd och mer resa sig över markytan. Alla de högre rösena ha väl ursprungligen haft en mer eller mindre kullrig form, men genom ingripande av skattsökare har deras egentliga utseende ofta i betydande grad förvanskats. Det är mycket sällan man av de större och mer synliga rösena påträffar ett alldeles orört. Endast de mycket låga rösena eller stenplanerna ha genom det skyddande täcke av buskar, ris och mossa, som i regel täcka desamma, undgått skattsökares uppmärksamhet. Vid plundringarna ha dessa vanligen inriktat sina ansträngningar på gravrösets mittparti, därifrån stenarna blivit kastade eller vältrade åt sidorna stundom ända till bottnen varigenom graven fått ett nästan ringformigt utseende. I synnerhet äro de rosen, som blivit anlagda på någon berghäll, där intet växttäcke skyddat dem för plundrares rovlystna blickar, vanligen upprivna i mitten ända till klippgrunden. Mycket kunde, som sagt, stå att vinna för vår fornforskning genom bistånd av frivilliga arbetare, ungdomsföreningar och folkhögskolor. Det synes som om intresset för hembygdens fornhistoria också här i det svenska Österbotten hölle på att vakna till liv. Därpå har jag flerfaldiga bevis, speciellt från min nuvarande hemsocken, där många allmogemän givit mig uppgifter om förmodade fornlämningar och även beredvilligt såsom vägvisare erbjudit mig sina tjänster. I samband härmed vill jag också nämna, att Koskeby ungdomsförening i Vörå senaste sommar utlovade mig gratis arbetskraft för gravundersökningar ett anbud, som tacksamt mottogs och utnyttjades. Ett annat erbjudande av pekuniärt bidrag för arkeologiska undersökningar i Närpes har jag fått mottaga av Elevförbundet vid Närpes Folkhögskola. Fornlämningarna böra emellertid inte blott förtecknas utan även skyddas. Hos den stora allmänheten är dock pietetskänslan för våra förhistoriska minnesmärken mycket svagt utvecklad, varpå man tyvärr ofta får se sorgliga bevis. Gravkumlen befinna sig icke sällan på backsluttningar eller gruskullar, vilka gränsa till odlingsmarker. Jordägaren aktar inte för rov att öppna ett grustag på en sådan plats, och om under årens lopp en eller flere av de på platsen liggande forngravarna helt eller delvis förstöras, så gör han sig inga skrupler häröver, ja, tänker kanske inte alls på, att genom ett slikt förfarande bygden blivit några intressanta och dyrbara forntidsminnen fattigare, och att måhända flere för forskningen betydelsefulla föremål för alltid berövats densamma. Ty om också ett eller annat mera synligt rostigt järnföremål under grävningen blottats av spaden, kastas det åt sidan såsom värdelöst skräp, medan de i gravgodset ingående mindre föremålen, vilka ofta ligga i ett sotblandat jordlager och ha antagit samma mörka färg som detta, i regel inte alls bli observerade. Vi böra nämligen minnas, att också vid en vetenskapligt utförd utgrävning av en forngrav en betydande del av gravgodset inte skulle hamna i undersökarens händer, såvida denne ej läte utföra en omsorgsfull sållning av kultur jorden i graven. Ur sållen plockas nämligen som oftast t.o.m. så pass stora föremål som knivar, remändsbeslag, pincetter o.s.v. för att inte tala om de mindre, såsom söljor, små spännen, ringar, kedjelänkar, pärlor o. d. I de flesta fall är det vederbörandes okunnighet, som spelar vår fornminnes forskning och -vård fula spratt. Bonden, som genom grustäkt förstör ett stenkummel, har mången gång inte ens reda på, att det kan gälla en forngrav. Det är inte en och två gånger jag vid undersökning av gravkummel av nyfikna åskådare blivit tillspord, vad jag letar efter och vad en sådan stenhög betyder, och då jag upplyst de frågande om, att stenhopen är ett minnesmärke, som innesluter de brända resterna av en eller flere döda jämte dessas tillhörigheter, har jag mötts av halvt tvivlande och halvt förvånade blickar och utrop. Säkert är, att genom grustäkt ett stort antal forngravar i vårt land blivit förstörda. Då jag på uppdrag av Fornminnesföreningen senaste sommar i Lillkyro inspekterade ett antal forngravar, speciellt de i närheten av Tervajoki station befintliga talrika grupperna av kummelgravar, observerade jag på flere ställen sandgropar i omedelbar närhet till gravar, och i några fall hade sandtäkten fortskridit så långt, att en större eller mindre del av rösets kantstenar hade fallit ned i gropen. I sådana fall är en vädjan till polismaktens på orten ingripande inte blott på sin plats utan även nödvändig, ty, som vi redan framhållit, äro alla fasta fornlämningar statens egendom och underställda lagens skydd. En annan vandalisering, som jag lade märke till visavi några av Tervajoki-gravarna var den, att den s.k. centralstenen i dessa hade av arbetare, som för byggnadsändamål varit på spaning efter lämplig sten, blivit söndersprängd eller -kilad, varigenom kumlets ursprungliga utseende förvanskats i hög grad och även jorden omkring den f.d. centralstenen blivit uppriven och omblandad. Många av våra gravkummel äro nämligen uppbyggda omkring en stundom mycket stor jordfast sten, som bildar kumlets mittparti. Genom av storskiftesregleringen föranledd utflyttning ha också många gravrösen blivit utplånade. Gårdarna nybyggas vanligen i skogslider, på kullar eller backsluttningar, på ett längre eller kortare avstånd från byn, och nu är förhållandet i de flesta fall det, att den förhistoriska bosättningen varit mer eller mindre avlägsen från platserna för den nutida bebyggelsen eller just i till dennas utmarksodlingar gränsande skogskanter. I bygder, där talrika gravkummel markera de förhistoriska bosättningsområdena, har det därför inte så sällan hänt, att utflyttaren vid planering av sin blivande gårdstomt förgripit sig på ett eller flere gravrösen, som jämnats med jorden. I alla sådana fall, där fornlämningar av ett eller annat slag genom nybyggnadsanläggningar kunna hotas av förstörelse, bör det för vederbörande vara en samvetssak att inte med vett och vilja göra sig skyldig till att kanske viktiga forntidsminnen förstöras. Har han den goda viljan och den sanna vörnadskänslan inför forntida minnesmärken, kostar det honom inte stor övervinnelse att förlägga platsen för sin blivande gård några tiotal meter åt sidan från den först påtänkta. Och får han i närheten av sin nya bostad t.ex. ett eller flere gravkummel, bör han känna sig glad över att bo på en av forntida minnen omsusad och helgad mark samt sätta en ära i att vaka över dessa minnesmärken och skydda dem för varje slag av skadegörelse. Kan däremot ändring ej ske i den ursprungliga byggnadsplanen, bör han i god tid antingen direkte eller genom socknens länsman underrätta Arkeologiska kommissionen om förhållandet, på det att en sakkunnig undersökning av fornlämningen i fråga må kunna verkställas, innan grundgrävnings- eller planeringsarbetena vidtaga. Enahanda anmälan bör även alltid ske i de fall att genom planlagda nyodlingar fornminnen hotas av förstörelse. Okynniga vallpojkar kunna ofta åsamka fornforskaren skada och förargelse. Deras verksamhet- slust går inte så sällan ut över gravkummel, från vilka de plocka och vältra sten eller i vilka de t.o.m. kunna gräva större eller mindre gropar under letande efter jordgömda skatter, om vilka de hört talas i de gamlas berättelser. Det är ingen lätt sak att söka stävja denna klåfingrighet och bringa de små vandalerna till insikt om, att de gamla, mossiga kumlen inga "skatter" i vanlig bemärkelse innesluta. Här vore dock en uppgift för våra folkskollärare, att i samband med historie- eller hembygdsgeografiundervisningen för det uppväxande släktet påpeka, att den, som förgriper sig på bygdens fornlämningar, gör sig skyldig till lagbrott, samt att dessa av förfädren ärvda synliga minnesmärken på allt sätt böra skyddas och bli föremål för ungdomens kärlek och vördnad. Om man mången gång gripes av en nedstämmande känsla inför den bristande respekt för gällande lag och dyrbara fornminnen den stora allmänheten ofta lägger i dagen en omständighet, bottnande merendels, såsom tidigare framhållits, i ren okunnighet vad skall man då tänka om dem, som mot sitt bättre vetande mer eller mindre öppet utöva skadegörelse på fornminnesplatser, vilka skänkt vår arkeologiska forskning ett material, ur vilket ovärderliga upplysningar om bygdens förhistoriska inbyggare, deras levnadssätt, kulturståndpunkt och handelsförbindelser m.m. kunnat hämtas, platser, inför vilka varje sann hembygdsvän borde känna stolthet och vördnad? Ett sådant dyrbart hembygds- och fornminne är bland andra Gulldynt berömda gravfält i Vörå. Det gömmer germanska minnen ända från 300-talet e. Kr. (ett stort röse); det har givit utomordentligt rika och mångskiftande fynd från folkvandringstidens blomstringsperiod (500600-talen); ja, också 700-tals föremål vittna om denna gamla och högtstående Gulldyntbefolknings långvariga bebyggelsehistoria. Av den del av det vidsträckta brandgravfältet, där de första rika fynden gjordes 1849, liksom platserna för de följande fynden under 1870- och 1880-talen, återstår intet spår: backsluttningen har här genom grustäkt blivit jämnad med jorden. För att rädda vad som ännu finnes i behåll av brandgravfältet och för att bevara det ännu delvis oundersökta röset på backens krön, blev ett tillräckligt stort område av platsen genom Arkeologiska kommissionens åtgörande i början av år 1928 fridlyst av länets hövding, varom en på platsen anbragt anslagstavla ger upplysning. Trots närvaron av denna tavla och pålysning om fredningen i socknens kyrka har gravfältet inte undgått fortsatt skadegörelse genom grustäkt. Ett slikt vanhelgande av det svenska Österbottens rikaste och stoltaste fornminnesplats, ett slikt samvetslöst brytande av fridlysningspåbudet hedrar inte bygden och vittnar ej gott om ortbefolkningens uppfattning om vad forntida kulturminnesmärken, som man har lyckan att äga på socknens mark, skulle förplikta till. Må det därför ligga i varje verklig hembygds- och fosterlandsväns intresse att efter förmåga och krafter söka tjäna och främja våra fornforskningssträvanden. Den arkeologiska vetenskapen kan draga stor nytta av den medverkan, som intresserade och sin uppgift hängivna amatörarbetare skänka densamma. Genom sin verksamhet bidraga dessa också till att hos den stora allmänheten väcka insikt om behovet av våra fasta fornlämningars skyddande för framtiden samt vikten av att fynd, som tillfälligtvis göras, komma till vetenskapsmännens kännedom. Det är en art av hembygdsvård, som dessa frivilliga arbetare utöva, och ur densamma skall förvisso ökad kärlek till den egna bygden spira. Jacob Tegengren 1929 1) Banbrytaren för den arkeologiska forskningen i Finland, framlidne professorn och statsarkeologen Johannes Reinhold Aspelin (f. 1842, d. 1915) säger i förordet till sitt första större arkeologiska arbete "Kokoilemia muinaistutkinnon alalta": "Finlands bebyggelse och Finlands äldsta etnografiska förhållanden äro fullkomligt okända, emedan vi sakna egna inhemska traditioner från dessa tider. Så olyckligt är icke Skandinavien med sin rikedom på sagor." 2) En sådan sten med 14 älvkvarnar har jag senaste sommar låtit fotografera i Lillkyro på Savilahti bys mark. 3) I Vörå på Lotlaks bys skogsmarker finnas hundratals sådana rösen.
|
|||
Senast uppdaterad 2005-09-15 10:08 |