Hälsovården på landsbygden.

Det är icke första gången vi taga denna fråga till tals. Men den måste esomoftast omtuggas. Ty dess värre gifves ännu mån­gen, som t.ex. uti sin grofva okunnighet tvärsäkert bestrider, att en sjukdom kan vara smittosam. I öfverensstämmelse härmed förmenar man, att sjukdomen icke drabbar andra än dem, hvilka af försynen härtill utpekats. Vid in­träffande sjukdomsfall gör man därför ytterst litet för att häfva sjukdomen samt hindra densamma att utbreda sig i granngårdarna. Att omedelbart vid sjukdomens ut­brott rådfråga läkare gäller blott i undantagsfall som regel.   Först när den sjukes tillstånd blifvit så godt som hopplöst, vänder man sig

bekymrad till närmaste läkare. Att en sådan gränslös likgiltighet parad med tron på ett oundvikligt öde kan förorsaka oberäkneliga följder, ligger ju i öppen dag, i all synnerhet när det gäller far­liga smittosamma sjukdomar.

Vi medgifva villigt, att förhål­landena på många orter kunna vara sådana, att t.ex. en läkares eftersändande är förenadt med stora svårigheter, men detta kull­slår dock icke det faktum, att vår allmoge ofta visar sig i hög grad likgiltig vid inträffande sjukdoms­fall och i all synnerhet beträffande barnsjukdomar.

Vi hafva föranledts till dessa betraktelser närmast med anled­ning af tidningsnotiser angående skarlakansfeberns spridning i våra bygder. I Terijärvi har sjukdomen kräft talrika offer. Det an­tagandet ligger nära till hands, att nämda svåra barnsjukdom genom smitta spridts från by till by, från församling till församling. Att sjukdomen så lätt kunnat ut­breda sig, beror naturligtvis främst därpå, att inga kraftiga åtgärder vidtagits i syfte att förhindra smitta. Man har uraktlåtit att afskilja den sjuke, man har mot­tagit besök af vänner och bekan­ta, man har underlåtit att med afseende å sträng renlighet uppfylla sina skyldigheter o. s. v.

Men uti alt detta måste ovillkorligt åstadkommas en förändring till det bättre. Och den sorgliga erfarenheten manar till kraftiga åtgärder. Första vilkoret för en begränsning af smittosamma sjuk­domar är ett skyndsamt anlitan­de af läkarehjälp samt ovilkorlig hörsamhet till läkarens föreskrifter.

För bättre minnes skull vilja vi äfven här erinra om, hvad gäl­lande lag beträffande hälsovården på landsbygden föreskrifver.

Närmaste inseende öfver och befattningen med hälsovården på landet tillkommer kommunalnämden, som åligger ägna uppmärksamhet åt alt som kan invärka på sund­heten och allmänna hälsotillstån­det inom kommunen, samt häruti åstadkomma förbättringar, där om­ständigheterna sådant kräfva. I fall smittosam sjukdom yppas hos flere medlemmar af en familj eller inom samma gård, skall husbon­den eller den honom företräder därom ofördröjligen underrätta kommunalnämden, som åter i sin tur om förhållandet underrättar veder­börande läkare, hvilken sedan med­delar föreskrifter om de sjukas ändamålsenliga vård och anvis­ning  rörande de åtgärder, hvilka böra   vidtagas   för att förekomma sjukdomens vidare spridning. Kommunalnämden skall genom sina ledamöter   eller för ändamålet ut­sedda  tillsyningsmän  öfvervaka att gifna föreskrifter af vederbörande hörsammas. I fall af behof  äger nämden äfven anhålla om extra läkare samt vidtaga åt­gärder för inrättande af särskilda sjukhus eller sjukrum för den sjukes ändamålsenliga vård. Folk­församlingar, genom hvilka smit­tosam  sjukdoms  vidare  spridning kan befaras, böra, så vidt möjligt är, äfven undvikas.

Utom förenämda i lag bestäm­da   föreskrifter   bör   äfven   inom hvarje kommun finnas en af gu­vernören faststäld  hälsovårdsför­ordning,   där   hithörande   angelä­genheter närmare framhållas.

Öb 27.03.1900