FOLKETYMOLOGI

Ett kapitel ur språkhistorien.

För den stora allmänheten är ordet etymologi rätt främmande. Det kunde på svenska kallas läran om ordens härstamning och släktskap.

Det är nämligen så, att många av våra vanligaste ord förekomma också i andra språk, såsom i latin och grekiska, ja, i det indoeuropeiska urspråket och i sanskrit. De äro inte lånord i vanlig bemärkelse utan höra till våra frändespråks stora skattkammare. De förekomma i många olika former och ha även olika betydelse i de skilda språken men höra dock tillsammans.

Endast den kunniga språkforskaren vet, huru de äro be­släktade med varandra och med svenska ord.

En etymologisk ordbok kan ge oss exempel på, vad forsk­ningen lyckats ådagalägga. 1)  Det svenska ordet vatten  heter på danska vand, på tyska
wasser, i fornslaviska förekommer det under formen  voda, på gotiska heter det wato. Det är latinets unda, våg, och sanskrits udan. Det förekommer i finska under formen vesi - veden och ingår jämväl i det svenska sjönamnet Vättern. Det svenska vatten och latinets  unda ha, populärt sett, intet enda ljud gemensamt, och det är dock samma ord. Dans­kans vand kunde anses som en mellanform.

Det latinska ordet aqua, vatten, som ofta förekommer på våra recept under formen aquadestillata, destillerat vatten, heter på gotiska ahwa, vatten, på fornhögtyska aha, älv, på franska eau, som alla känna i namnet Eau de Cologne, vatten från Köln (4711), har i svenska blivit å i betydelsen vattendrag, t. ex. Vanda å, Aura å m. fl. Ordet förekommer också som första stavelsen i namnet Åland, som ursprungligen hetat Ahvaland, varav det finska Ahvenanmaa kommer.

Alla skolbarn känna det latinska ordet genus, som be­tyder kön. Det märkliga är, att latinets genus och svenskans kön  äro etymologiskt samma ord och ha även samma be­tydelse, d v s. art, slag, sort. Samma ord förekommer i finskan, där det heter  kunnia, ära, heder, också familje­ära, förnäm släkt.

Ordet  kök  återgår till latinets coquina, medeltids­latinets cucina, franskans cuisine, tyskans küche. Under sina vandringar från land till land och från språk till språk undergå orden så många förändringar, att en skäm­tare sagt, att för språkforskaren betyder vokalerna ingenting och konsonanterna mycket litet. Vilket bestyrkes av exemp­len här ovan.

Vad detta har att göra med folketymolog i?

I verkligheten är det blott namne t, som är lika, och något litet därtill. Språkforskaren utreder sammanhanget mellan ord i olika språk, där sammanhang finnes; den olärde ska­par sammanhang, där det inte finns, d. v. s. ombildar ord efter sitt gehör och sitt sätt att fatta eller snarare miss­uppfatta dem. Så uppstår folketymologi.

Då finnarna i tiden hörde ordet Ahvaland, kände de till ordet land, maa. Men vad betydde ordet älva? Det hade åtminstone någon likhet med ordet ahven, abborre, och så blev Ahvaland för dem Ahvenanmaa, abborlandet, i st.f. Åland. Då vattnen kring Ålands tusen öar sannolikt äro rika på abborre, så passar det finska nam­net helt bra. En sådan bildning av nya ord som det finska Ahvenanmaa är folketymologi, icke språkforskarens etymologi. —- Då svenskarna första gången hörde namnet Käkisalmi, tyckte de, att ordet hade ett svenskt tonfall, och de översatte det efter sitt gehör med Kexholm. Så heter den lilla staden än i dag.Detta är också folketymologi.

Några exempel från nyare tid. I min ungdom begynte man sälja lim i tuber; limmet annonserades i tidningarna under namnet syndetikon, som är ett grekiskt ord och bety­der bindeämne eller något ditåt. På landet kunde man inte grekiska, men då man stavade ordet, föreföll det nästan som, svenska: synd kände man icke endast genom präster­nas predikningar utan även av egen bitter erfarenhet, och etikon var bygdens benämning på ättika, sur och bitter också den. Så blev syndetikon på folkets språk syndätikon eller synd – ättika på högsvenska. Detta är också folketymologi.

Folketymologi är alltså en tolkning av främmande ord på god tro^ om de främmande orden ha någon ljudlikhet med orden i modersmålet och varigenom man får någon mening i dem, även om denna mening är oriktig.

Meningen kan understundom bli ganska lustig. I min hembygds närmaste stad fanns en gata, som kallades staketgatan. Ordet  staket  var vid denna tid obekant för de flesta landsbor; ett staket var för dem plank av bräder, spjälor eller spolar. Men vid samma gata fanns en mycket känd och även välskött brännvinsbutik. Brännvinet är en stark dryck, och människorna trodde, att brännvinet på något sätt stod i förbindelse med gatans namn; staketgatan blev då klar till sin betydelse och kallades av bygdens folk starkheitsgato, d.v.s. starkhetsgatan.

Stundom kan en folketymologisk ordbildning uppstå ge­nom en vits. I nyssnämnda brännvinsbutik såldes en del flaskor, på vilka det stod  Fin  kummin. Någon fiffikus läste ut dessa ord som »Finn, kom in!» Några, som inte or­dentligt kände de latinska bokstäverna, trodde, att Fin kum­min verkligen betydde »Finn, kom in». Det var så mycket lät­tare att göra detta misstag, som pluralis imperativ av »komma in» på bygdemålet hette »kumin in». Så uppstod en folkety­mologisk ordbildning av en vits. En del tyckte, att det var orätt, att inte säga fräckt, att narra enfaldiga människor med sådana uppmaningar, men det fina brännvinet hade stry­kande åtgång. Reklamens makt gjorde sig gällande redan då.

Många folketymologier äro både roliga och fyndiga. Vår tvätterska berättade en gång, huru en fru i staden blev all­deles  nerv1ös, då klädstrecket brast och de upphängda kläderna föllo i gyttjan; frun höll på att få slag, sade gumman. Hon kände ordet  nerv, var förtrogen med orden maktlös, tröstlös, sömnlös, och så fick hon av ordet nervös »nervlös», som mycket väl återgav hennes tanke. Och formen är ju oklanderlig från svensk synpunkt. — Gamla Hansson, små­stadens slaktare, bjöd ut åt fruarna på torget roskbiff  i st. f. rostbiff. Han visste väl, att hans besman rostade, men han kände inte till ordet  rosta i  betydelsen steka på rost eller halster. Rosk kände han väl, men ur reklamsyn­punkt var »roskbiff» en misslyckad ordbildning.

Vår dräng led av reumatism, och han kände sig styv i ryggen, då han skulle gå till sitt arbete. Reumatism blev då för honom ryggmatism, som bebådade sämre väder. När han återvände, var styvheten försvunnen, och han emotsåg då omslag i väderleken. — Då absolutist blir oppslutist, förbindes tanken med sluta upp att förtära alkohol. Då gymnastik återges med  jämnasteg, behö­ver denna etymologi inte någon förklaring. På samma sätt får man av ordet anjovis  ansjofisk, av affär  affärd, pluralis affärder. Ordet förbindes nämligen med avfärd. Av det franska ordet bassäng blir badsäng. På detta sätt får det främmande ordet en naturlig svensk motsvarig­het. Barometer blir baromätare, d.v.s. ett instru­ment, varmed man mäter luftens tryck (jfr. gasmätare).

På en del ställen i Sverge har ordet bibliotek återgivits med bibelaptek. Det beror på att man på smärre or­ter hade en liten bokhandel i förbindelse med ett apotek, vilket förekommit även i Finland; ljudlikheten mellan de båda ordens sista stavelser gjorde resten. — Ordet bondpraktika kallas även hos oss bondpraticko, emedan man förbinder det främmande »praktika» med prata. — Att champinjon blir  svampinjon, är ganska naturligt, då champinjonen är en svamp. — Lustigare är då förvandlingen av charkuteri till skärkötteri, en folketymologisk ord­bildning, som antecknats i Uppsala. Det nya ordet kommer naturligtvis av »skära kött», vilket man gör i charkuteriaffärer.  —  När man återger det främmande ordet dynamit med 
dånamit, tänker man på det dån, som åstadkommes vid sprängning av berg och stenar med dynamit. — Att geografi blir jordgrafi, kan man väl förstå liksom att hjorthorns­salt blir hjortronsalt och att kromsyra blir kron- syr a, ty »krom» är ett för den stora allmänheten okänt ord. — Märkligare är kanske, att ordet museum i Sverge bli­vit beseum. Ordet är väl funnet och står i sammanhang med verbet bese.

Universitet blir i folkets mun lätt undervisitet, ty det främmande ordet förbindes med undervisa. — Förr fanns en tvål, som kallades venise–tvål, av savon de Venise. Namnet förbands hos oss med ordet fin och kom då att heta finis–tvål, som blev namn på alla finare tvålsorter.

Fanatisk är ett ord, som numera ganska ofta före­kommer i tidningarna. Det har inte givit upphov till någon folketymologisk ombildning men väl till en förskjutning i betydelsen; ordet förbindes med »fan» och användes om er, person, som givit sig fan i våld eller försvurit sig åt de onda makterna och därigenom fått övermänskliga krafter.

Mången ler åt den okunnighet, att inte säga enfald, som uppenbarar sjg i de folketymologier, vilka i det föregående blivit nämnda. De höra hemma bland det lägre folket, som inte tränats med språkstudier i skolan, menar man. Detta är emellertid ett misstag. Vi äro alla så okunniga eller så tanklösa, att vi göra oss skyldiga till samma fel, och många folketymologiska ordbildningar ha blivit goda ord, som upp­tagits i Svenska akademiens ordlista.

Vi tala om domkraft, varmed man lyfter ofantligt tunga föremål, t. ex. en byggnad. Ordet är en oriktig över­sättning av tyska »daumkraft», där daum betyder kugg; daumkraft alltså en maskin med kugg(-hjul). Översättaren har emellertid på grund av ljudlikhet förbundit daum med svenska ordet dom och skapat en folketymologisk ordbild­ning, som upptagits i riksspråket.2)

Vårt bomull är en oriktig översättning av det tyska Baum-wolle (träd-ull), där Baum blivit »bom». Numera ha vi visserligen också  träull, men ordet har en annan betydelse än »bomull».

Grötmyndig  är ett svenskt ord, bekant sedan 1688. Man förbinder myndig här med svenskans gröt, men sist­nämnda ord ingår alls inte i sammansättningen utan ett plattyskt grot, stor, (tyska gross), som på svenska blivit gröt. Ordet kan betyda icke blott viktig (myndig) utan även »stor i sitt tal».

Mången säger och skriver gutår, som för länge sedan blivit liktydigt med »skål» i dryckeslag. Man förbinder ordet med »tår», som förekommer i uttrycket »ta sig en tår på tand», men »gutår» är en gammal biform till »gott år». — Man för­binder illfänas  i tankarna med »fä», men det kommer av ett gammalt »illfägna». Det gamla »inmarig» har blivit ge­nom folketymologisk ombildning till illmarig, emedan man trott det ha gemenskap med ordet illa. — Marschruta  förbinda vi med ruta, men ruta kommer här av det franska ordet route, väg, som på senaste tid blivit i turist­litteratur rutt. — Professor A. Noreen nämner om det vilda språng man i språkligt avseende gör, då man kallar piga vulgärt pigäsch. Sistnämnda ord hör visserligen ej till riksspråket men kommer enligt Noreen av tyskans pikesche, som betydet »livrock med snören». En annan förklaring synes dock tänkbar. — Slagruta, varmed man letar malm och vatten i jorden, är folketymologi, och den senare sammansättningsleden har ingenting att göra med ruta utan är det tyska ordet ruthe, riskvist, spö. Mannen, vilken söker en vattenåder, använder verkligen ett böjt spö eller en kvist, som genom ett slag tillkännager vattnets förekomst.

Vi tala om att utföra ett arbete med liv och lust, men uttrycket är folketymologi, en oriktig översättning av tyskans »Liebe und Lust» (kärlek och lust), och vårt svenska »med liv och själ» är tyskans »I,eib und Seele» (med kropp och själ). Ljudlikheten mellan tyska och svenska ord har fört oss vilse.

Många undvika det gamla »titt och ofta», som före­faller obegripligt, och säga »tätt och ofta», men »titt» är här det ursprungliga, som fått tillägget ofta, emedan man för­gätit betydelsen av »titt». Titt och ofta är tautologi, ty de båda orden ha samma betydelse, men uttrycket blir ej bättre, om ock man byter ut »titt» mot »tätt».

Folketymologi förekommer också i det vanliga uttrycket Ont krut förgås inte. Ont krut är här en mycket fri översättning av det tyska »Unkraut», som betyder ogräs (Unkraut vergeht nicht). Samma förhållande har man i uttrycket Tålamod övervinner surkål, där surkål är en översättning av tyskans »saure Kohlen», våta kol, vilka inte brinna lätt i kaminen utan kräva tålamod av den, som eldar.

Av folketymologisk art äro också de grodor, vilka en del studentkandidater skapa i sina prov. Då »ostfinnar» över­sättes med juustosuomalaisia, är det folketymologi, liksom då en vicehäradshövding översatte i sitt protokoll vid en syneförrättning det svenska ordet »åbyggnader» med jokirakennuksia.

Folketymologisk ombildning av ord har sin betydelse i ett språks utvecklingshistoria. Domkraft, grötmyndig, illfänas, slagruta m. fl. äro goda ord, ehuru de till sin börd äro oäkta, d. v. s. foster av vår okunnighet och tanklöshet. Vi fele i många stycken alle, såsom det förr hette i katekesen.

K. J. Hagfors
1933

1) Elof Hel1qvist, Etymologisk ordbok, Lund 1922. Pre dr., Tamm, Etymologisk ordbok. A—K. Sthlm 1905. Adolf Noreen, Svenska etymologier. Uppsala 1897. Adolf Noreen, Polketymologi uppsats i Spridda studier.

2) Ofta har lånet förmedlats genom lågtyskan, där diftongen au mot­svaras av o eller u, Unkraut heter i lågtyskan »Unkrut», varav vårt »ont krut» kommit.