Runebergs sista tider och stunder |
Skrivet av Helsingfors Dagblad | |||
2005-09-01 14:10 | |||
JOHAN LUDVIG RUNEBERGS
Under de mera än tretton
år, vilka förflöto från J. L. Runebergs slaganfall den 19 dec. 1863 intill hans
nu inträffade död, voro den store mannens krafter, om än visserligen brutna,
dock långtifrån förstörda. Någon märkbarare försämring i hans hälsotillstånd
inträffade icke heller under hela denna tid förr än de två senaste veckorna
närmast före hans frånfälle. Redan kort efter det olyckliga slaganfallet lade
han i dagen en oförsvagad tankespänstighet och minnesskärpa, vilka bibehöllo
sig oförminskade ända till de sista dagarna. Hans ständiga
sysselsättning utgjordes av läsning av den svenska och finska litteraturens
äldre och nyare alster. Varje framträdande ny poetisk produkt ådrog sig hans
uppmärksamhet, och äldre författare roade det honom stundom att granskande
genomgå. Med livligt intresse följde han i tidningspressen det politiska
utvecklingsarbetet, särskilt i hans hemland; och ännu kort innan han angreps av
det sjukdomsanfall, som slutade med hans bortgång, uttalade han sig med värme i
flera av dagens frågor. Också det fysiska tillståndet bibehöll sig under de
långa tretton åren i det närmaste oförändrat Först två veckor före det
sedan inträffade dödsfallet begynte omkring den 22 april en förändring
härutinnan att visa sig. Krafterna begynte hastigt försvagas och ögonen
vägrade tjänst vid läsning. Från första stunden denna förändring inträffade var
Runeberg beredd på sin snara bortgång. Han förklarade sig skiljas lugnt hädan,
sedan han fått se samtliga sina söner växa upp till dugliga medborgare i
fosterlandets tjänst. Hans enda önskan var att få uppleva maj månad för att då
få gå bort. Ännu den sista april på kvällen frågade han om ej maj snart vore
inne, och då detta bejakats smålog han glatt. Under loppet av en vecka
lät hans tillstånd, ehuru mycket försvagat, dock ännu icke ana en omedelbart förestående
bortgång. Först den 27 april inträffade däri en allvarsammare förändring.
Sedan dess låg han mest i dvala och talförmågan var under hans vakna stunder
inskränkt till några enstaka ord. Dock visade han vid sitt uppvaknande
merendels prov på fullt medvetande. Då den 1 maj tvenne telegram anlände, det
ena från präste- och det andra från borgareståndet vid lantdagen i
Helsingfors, gav han tillkänna sin önskan att dessa skulle uppläsas för honom Lugnt och plågofritt var
tillståndet såväl under vaknande som under dvala. Dagen före sin död nämnde
han ännu sin makas namn; det blev hans sista ord. På natten mellan den 5 och 6
maj vaknade han upp och lät genom tecken förstå att han önskade se sin hustru
och sina närvarande anhöriga, tog därefter alla uttrycksfullt i handen och
inslumrade så åter. Slummern övergick småningom lugnt och fridfullt till den
eviga vilan, och kl. 1/2 3 den 6 maj hade skalden upphört att andas. (Helsingfors Dagblad 15/5 1877)
|
|||
Senast uppdaterad 2005-09-01 14:14 |