Emanuel Swedenborgs kranium

En likplundrarhistoria från seklets början

Den 29 jan. högtidlighöllo alla den Nya Kyrkans bekännare eller Swedenborgs anhängare öfver hela verlden minnet af den egendomlige religionsfilosofens födelsedag.

Som ett å propos för dagen torde derför få anses nedanstående skildring af en tilldragelse, som på sin tid väckte stort uppseende, men som för flertalet af nu lefvande personer torde vara fullkomligt obekant. För dem deremot, som sysselsatt sig med studiet af Emanuel Swedenborgs märkliga personlighet och lif, torde det icke vara obekant, att hans jordiska qvarlefvor, som 1772 öfverlemnades åt förgängelsen i svenska legationskyrkans grafhvalf, Prince square, Hatcliff highway i London, en gång varit utsatta för ett rån, i det vid detta århundrades början den store Svenske vetenskapsmannens kranium bortstals ur likkistan och någon tid var spårlöst försvunnet.

Flera versioner angående denna tilldragelse ha cirkulerat bland Swedenborgs meningsfränder, i synnerhet vid tiden för denna stölds föröfvande, och i verldsbladet "Times" förekom i början af år 1828 en tidningspolemik eller kanske rättare ett bidrag från åtskilliga insändare om och till denna mystiska tilldragelses belysning. I en numera mycket sällsynt bok, hofpredikanten och teol. doktorn J. P. Wåhlins dagboksanteckningar från hans verksamhet som svensk legationspredikant  i London åren 1818—1882 (sistnämda år blef han kyrkoherde i Stora Vingåkers pastorat), hvilka under titeln "Dagsländor" utkommo i bokhandeln 1846, finner man emellertid en ganska utförlig redogörelse både för nämda meningsutbyte i "Times" och verkliga förhållandet med den mystiska stölden.

Raden af tidningsmeddelanden börjar med en notis i "Times" för den 31 mars 1828, hvari omtalas, att Swedenborgs kranium en gång blifvit stulet ur svenska kyrkans grafhvalf jemte en del upplysningar om tillvägagåendet vid denna stöld, hvilka emellertid sedan visade sig vara grundlösa. Redan  i påföljande nummer af samma tidning beriktigar pastorn vid Hannover-st kapell S. Noble denna notis och fullständigar meddelandet med en del nya upplysningar, af hvilka de vigtigaste äro: att kraniet ej blifvit bortstulet af någon bland Swedenborgs lärjungar eller med dessas goda minne, hvilken beskyllning kraftigt tillbakavisas, som det synes hufvudsakligen för att fritaga Nya kyrkans medlemmar från misstanken att egna någon som helst afgudisk dyrkan åt reliker, äfven om dessa föreskrefve sig från deras lärofader; att skälet till denna reliks bortröfvande skulle varit detsamma som föranledt de båda frenologerna, doktorerna Gall och Spurzheim, att lägga sig till med kranier af berömda män; att en svensk grefvinna skulle, underrättad om stölden, ha förmått en engelsk herre af rang att besöka "egaren" eller rättare tjufven och anmodat honom åter nedlägga dödskallen i kistan, hvartill äfven nämde qvasi-egare beredvilligt lemnat sitt samtycke.

Hvem likplundraren var, får man i en artikel i samma tidningsnummer för den 8 april veta genom en hr J. H. Hawkins, som upplyser derom att kaptenen i svenska örlogsflottan Ludvig Granholm i slutet af 1817 inbjudit artikelförfattaren till sitt hem och der visat honom en dödskalle, som han uppgaf vara Swedenborgs. Ett par dagar förut hade kaptenen Granholm bevistat begrafningen efter en af sina landsmän i likhvalfvet i svenska ambassadens kapell i Prince square, Ratcliff highway, och efter ceremoniens slut, tillsammans med några andra tagit i betraktande inskriptionerna å likkistorna, hvarvid hans uppmärksamhet blifvit fäst på Swedenborgs namn. Då han fann att locket var löst, hade det fallit honom in, att han möjligen skulle kunna förtjena mycket penningar genom att bemäktiga sig hufvudskålen och sälja den till Swedenborgs anhängare, som, efter hvad han hört, utgjorde flera tusen i England och bland hvilka han förestälde sig skulle uppstå stark täflan om att ega en så kostbar relik. Han passade derför på att tillgripa kraniet. Granholm dog emellertid några månader efter detta afslöjande inför artikelförfattaren, utan att ha afyttrat kraniet eller lemnat England. Det sista inlägget i tidningspolemiken göres af "Tertius interveniens", under hvilken signatur uppenbarligen döljer sig dr Wåhlin sjelf. Han relaterar till en början en version af anledningen till stölden, hvilken lär förekomma  i "Brolings resa uti England", tryckt i Stockholm 1816 eller 1817, men som förekommer alltför klumpig för att förtjena något afseende. Enligt denna skulle en amerikan, ifrig beundrare af Swedenborg, före år 1817, genom att muta klockaren, låtit öppna Swedenborgs kista för att utröna huruvida "en så andlig man kunde ha dött en naturlig död och ej lifslefvande farit till himla". Då kistan blifvit öppnad och amerikanen öfvertygats om det oberättigade i sina tvifvelsmål, begaf han sig till sitt land igen, men kistan förblef öppen.

"Vare härmed huru som helst," skrifver ofvannämde "Tertius interveniens", "så är det likväl bevisligt, att Swedenborgs kista var öppnad före 1817, då hufvudskålen blef borttagen. Det är sant, att detta helgerån icke blef föröfvadt af någon bland Swedenborgs anhängare eller beundrare. Det föröfvades af en person, som ej trodde på Swedenborg, utan på Gall, och önskade att mot all gensägelse bestämma stället för "svärmeriorganet". Föröfvaren af detta kyrkorån befinner sig icke nu (1823) i England, utan måste två år efter brottets begående sjelf lägga sitt hufvud till ro, då ifrågavarande hufvudskål fans bland hans saker af en person, i hvars händer den på detta sätt kom och som behörigen hindrade dess bortförande, ehuru den aflidnes slägtingar återfordrade densamma. Det är sant, att en förnäm dam var mycket intresserad i denna sak och att hufvudskålen, sedan man deraf tagit några aftryck i gips, enligt hennes begäran blef nedlagd i kistan, men det är lika visst, att sådant redan var beslutadt innan hennes önskan blef bekant."

Gipsafgjutningen verkstäldes, enligt dr Wåhlins anteckningar, den 25 mars 1823 i närvaro af parlamentsledamoten Tulk, bergmästare Nordensköld och dr Wåhlin sjelf. Swedenborgs kista var då nästan förmultnad. Äfven blykistan var sådan, att den ej kunde hoplödas, ehuru en blyslagare var tillstädes. Första gången kistan blef violerad hade man skurit genom blylocket. Inuti fans endast litet stoft, några hårstrån och trasor efter svepningen. På plåten af det yttre kistlocket stod ännu ganska tydligt:  

The Hon:ble Eman:l Swedenborg.

Died the 29 March 1772.

Aged 84 years.

Beträffande de ofvannämda gipsafgjutningarne har dr Wåhlin i den trängre familj- och vänkretsen meddelat, att dessas antal var tre. Den ena af dessa tillstäldes ett betydande museum i London (möjligen British Museum?), den andra behölls af den person, som verkstälde afgjutningen, och det tredje exemplaret lemnades åt dr Wåhlin. Denna gipsafgjutning af den store vetenskapsmannens och tänkarens kranium skulle sålunda vara den enda originalafbildning, som finnes i Sverige, ja, kanske i någon privat persons ego i hela verlden. Från dr Wåhlin öfvergick denna afgjutning i sonens, arkitekten och språkläraren William Wåhlins ego samt eges nu af journalisten Theodor Lindblom. Anden, som verkat inom det bräckliga omhöljet, lefver ju qvar i slägtet genom Swedenborgs lifsverk och den religionsfilosofi, som han åt sina anhängare lemnat i arf. Men äfven för den exakto vetenskapsmannen torde ett studium af detta yttre omhölje kunna vara af ej ringa intresse.

Gringoire

Redigering Elof Granholm 23.10.2016

Ludvig Granholm - Han som stal Swedenborgs hufvudskål