Förbindelserna mellan Öster- och Västerbotten i genealogisk belysning(1)

Grosshandlande SVANTE LUNDELL, Skellefteå

Öster- och Västerbotten hade under 1300- och 1400-talen namnet  N o r r b o t t e n, således ett namn som avsåg både Öster- och Västerbotten. Detta tyder på att dessa landskap i äldsta tider bildat ett hövdingedöme. De historiska upplysningarna om denna samhörighet äro emellertid så torftiga, att vi förbigå dessa. När man behövde tala om endera av dessa hälfter, så sade man, t.ex. år 1440 »Norrbotten uppå then östra sejdho», och 1454 Westerboten samt 1478 Österbotn. Ännu 1530 fortfor man att tala om Norrbotten, då man menade Österbotten. Åren 1620-1635 var Öster- och Västerbotten jämte Gästrikland ett ståthållardöme. Öster- och Västerbotten blevo sedan skilda, men i mitten av 1600-talet voro de åter ett län med landshövdingen i Umeå. Västerbotten och Österbotten voro ännu för den allmänna uppfattningen endast delar av samma landskap, »Bottnakarlarnas» hembygd.

Under denna tid funnos sedan gammalt betydande handelsplatser i Österbotten, som besöktes ej blott av landsdelens allmoge, utan även av köpmän från Sverige. När de bedrevo handel i dessa hamnar, öppnade de »bod» och för denna betalte de skatt. År 1593 funnos bland andra i Uleåborg 23 bodar, som tillhörde bönder från Västerbotten. Bönderna vid den värsterbottniska kusten bytte spannmål och fisk och i denna byteshandel deltogo även svedjebönderna i det inre Finland. Den finska svedjespannmålen gick sålunda ofta över till Västerbotten.

Under denna samhörighet har samfärdseln varit regelbundet, åtminstone för förvaltningen. Under Sveriges långvariga krig med Ryssland måste folk och varor ofta forslas över Kvarken. Denna trafik blev så stor, och betungande för bönderna på Holmön och Björkö, att regeringen måste bevilja dem skattefrihet emedan de sutto vid en »stor gästväg». Så skedde för Björkö tidigast 1592. Friheten för Björkö förnyades 1614, 1617 och senare.

Vattenvägarna voro långt in på 1800-talet de naturliga förbindelserna, innan vägväsendet utvecklats i nuvarande utsträckning. Men icke endast kustlandets älvar och åar utnyttjades. Våra kustbygders fiskare färdades vida omkring, i det de uppsökte nya och bättre fiskeplatser. Ett så trångt vatten som Bottniska viken, i synnerhet dess smalaste ställe, Kvarken, kom därför att snarare sammanföra än skilja kustborna i Öster- och Västerbotten.

Samfärdseln över Bottniska viken upprätthölls även av ekonomiska orsaker, fastän den även till en del hölls vid makt av släktskapsförbindelser på ömse sidor om viken. Sommartid voro svårigheterna att ta sig över ej så avskräckande, men när hösten gjort sitt inträde, kunde stormar, strömsättningar och avsaknaden av fyrar ge anledning till många fartygsolyckor, då människoliv och material gick till spillo. Det var ej enbart naturens element, som hindrade sjöfarten, utan även myndigheterna, som under olika tidsperioder förbjöd fri seglation, den s.k. bondeseglationen.

Bondeseglationen var en god förbindelselänk för befolkningen vid Bottenhavet. Med sina odäckade farkoster och haxar uppsökte de marknadsplatserna, och genom byten avyttrade de sina egna och tillhandlade sig andras produkter. Borgarskapen i städerna sågo med oblida ögon på dessa affärer, men bönderna ansågo sig ha rätt att njuta samma förmåner, som de beviljades av Johan III. Praktiskt taget alla platser från Byske i norr till Nordmaling i söder ha tidigare haft förbindelser med befolkningen i Österbotten, från Uleåborg i norr till Kristinestad i söder. Därom vittna än i dag in- och utflyttningslängderna inom nämnda områden.

Tidigare, på grund av penningknapphet, skedde köpenskapen på grundval av byten, och då var strömmingen den förnämsta bytesvaran. I Vasa oroades man på 1660-talet över, att ett stort antal västerbottenbor kommit över med strömming för att tillbyta sig spannmål. Vid ett senare tillfälle, år 1696, inföll redan i september en sträng köld, som förstörde och skadade säden. Allmoge från Västerbotten besökte hoptals Vasa för att köpa eller byta till sig säd. Man klagade hos landshövdingen, dels över de höga priserna, dels de främmandes köp. Denne förbjöd då all utförsel men för sent, då inga förråd funnos kvar. Vissa år var strömmingsfisket svagt i Österbotten, och underskottet fylldes från Västerbotten. T.ex. till tinget i Korsholm i september 1772 hade brofogden Matts Cederberg från Lövånger instämt drängen Olof Olofsson Vacker från Umeå socken, för att han sistlidne lördag i sällskap med en okänd karl från Västerbotten ur Cederbergs båt i Toby älv med våld tagit och bortfört 2:ne fjärdingar strömming, som Cederberg medfört att byta till sig spannmål. Österbottens säljägare omtalade å andra sidan för Gustav Vasa 1551, att de stundom blevo vinddrivna »inför Västerbotten, Ångermanland, Helsingland, Åland och flerstädes inför västra sidan».

De mest omfattande årliga besöken i Sverige gjorde däremot »vinterliggarna» från Österbotten. Uppgifter om sådana äro kända från 1500- och 1600-talen. Männen reste på höstarna över till Sverige för att söka arbete, främst vid skogsavverkning åt järnbruken o.a. bruk, men även vid tröskning. Vinterliggarna återvände på våren hem till Österbotten. De hemförde då med sig ett och annat, som de köpt: salt, spannmål m.m.

Detta oroade stadsköpmännen, som hade monopol på all handel i Norrlanden. De framförde klagomål däröver hos Konungen, så att han slutligen förbjöd alla resor av vinterliggare. Somliga fortfor likväl att resa. De som ertappades därmed, blevo bötfällda för brott mot förbudet. Myndigheterna och köpmännen samverkade för att få slut på dessa resor. Det torde ha hänt rätt ofta, att en del vinterliggare icke återvände hem utan stannade i Sverige. Hauptman Höök i Vasa började 1658 fordra borgarförbindelse av de utresande att de skulle återkomma. En sådan borgen förmådde endast bönder ställa. Obesuttna och tjänstefolk hade inga utvägar att få sådan borgen och måste följaktligen bli hemma, ifall de icke lyckades i hemlighet resa till Sverige. Sedan bönderna 1684 fått rätt att klyva hemmanen, fingo bondsöner och- mågar större intresse att stanna hemma och bruka egen jord.

Hos den obesuttna befolkningen rådde däremot fortfarande strävan att komma bort till friare förhållanden. Både män och kvinnor av de obesuttna voro tvungna att åtaga sig tjänst för ett helt eller ett halvt år mot sådan lön, som var stadgad för dräng och piga. Och denna lön var mera knapp. Var och en som kunde komma sig bort från Finland till Sverige eller andra länder, reste ut. Men detta blev tidigt förbjudet.

År 1668 förbjöds all segelfart tvärs över havet mellan Öster- och Västerbotten. Även förbud att resa över till Österbotten utan pass hämmade betydligt förbindelserna. Det utfärdades samma år av landshövding Kruse i Umeå och stadgade, att »var och en begära lov sända sin son, dotter, eller piga från Västerbotten». Detta oaktat var trafiken livlig. Ett domprotokoll från 1691 nämner, »att allmogen i Kräkånger klagade över sin granne Lars Olufsson i Kräkånger rest till Österbotten och då tagit med sig Erich Olofssons son i Kräkånger, båda utan pass». År 1692 inlade landsfiskalen Johan Henrik Schönheit en specifikation till landshövdingen i Umeå på åtskilliga personer, som emot k.m:ts stränga förbud »utan pass förleden höst bortrest». Oluv Larssons son i Kräkånger Olof Olofsson dömdes böta 40 mark. Samma år erlade han böterna, 40 mark smrt., och erkände sig skyldig ha rest över till Österbotten utan pass. Bland de första, som bröt mot denna förordning i Österbotten, var vöråborna, som tidigare haft livliga förbindelser med kustbefolkningen inom Lövångers socken. Kustbefolkningen i Munsala socken, Österbotten, särskilt i Monäs by, var kända för sin oförvägenhet i smuggling av gods och människor. Så snart som priser och varutillgång gjort den lönande, ha de hållit sig framme. De förde över folk till Sverige med »monaspass» utan anseende till personer: »turken, påven eller satan, bara han betalar bra.» De kände väl till kantlaxskärgårdens svårnavigerade farvatten och voro ofta inne i Ratans hamn, ibland för att söka nödhamn och avlämna »levande» gods. Ännu på 1700-talet utfärdades minst tjugo förbud mot tjänstefolks förpassande till något annat land.

Skeppstimmermän från Österbotten togos gärna till fartygsbyggen i Västerbotten. År 1782 befanns ett lag kronobybor i Västerbotten och byggde fartyg. Som regel bestod laget av 12 man, och ackordssumman delades lika mellan arbetslagets arbetare.

En betydande inflyttning av folk från Sverige till Finland har under hela den historiskt kända tiden förekommit. Huruvida ett motsvarande antal personer från Finland under samma tid överflyttat till Sverige är svårt att avgöra, men så torde ha varit fallet. De ständiga resorna av vinterliggare ha sannolikt varit anledning till överflyttning av många österbottningar till Sverige. Den allra största invandringen från Finland och Österbotten till Västerbotten o.a. delar i Sverige förekom under stora ofreden, då ryssarna översvämmade Finland. Många flyktingar torde då för alltid ha stannat kvar i Sverige.

När Finland genom fredsslutet i Fredrikshamn lösrycktes från Sverige, hade man kunnat tro, att förbindelserna mellan dessa länder skulle ha avstannat. Så var likväl ej fallet. Bottniska viken blev ej heller nu någon skiljemur mellan Öster- och Västerbotten. När röda hanen nästan totalt ödelade Brahestad 1810, timrades flera hus i skellefteåtrakten, överfördes och uppsattes inom staden. Många av dessa finnas ännu kvar, t.ex. Apotekshuset och doktor Reiniläs. Så sent som år 1818 tillbytte sig den österbottniska allmogen direkt på fiskeplatserna i Västerbotten 700 á 800 tunnor strömming mot spannmål. Svedjespannmålen var ett gott mot frost härdigt utsäde och var synnerligen eftersökt av Västerbottens bönder.

Fordomdags, var bebyggelsen i Västerbotten ringa och de bästa kommunikationsvägarna voro vattnen. Vad var då naturligare, än att våra västerbottningar seglade till landet i öster, Österbotten, för att där söka sig utkomst. Livliga förbindelser uppstodo såsom vi sett därigenom, icke minst genom fisket och säljakten, som på Bottenhavet bedrevs av befolkningen vid de båda kusterna. Dessa förbindelser ha gjort, att släkter från väst och öst flätats in i varandra till en sällsam homogen vävnad, som fortfarande består och uppbär nordisk kultur ömsesides Bottenhavet.

Ännu kunna gamla personer i Västerbottens kustsocknar tala om, att deras föräldrar nämnt om den och den, som då och då reste över till Österbotten och bosatt sig där, men sedan har allt fallit i glömska. Vad var det för folk, som kom? Man kan tryggt säga, att alla yrken voro representerade. I flyttningslängderna hittar man torpare, fiskare, soldater, salpetersjudare, urmakare, skräddare, sjömän och ett frapperande stort antal lantmätare. Vad var orsaken till utflyttningen till Finland? Man kan knappast tala om emigration, då Sverige och Finland på den tiden voro en riksenhet. För kustbefolkningen var, som tidigare poängterats, fisket en livsfaktor. Odlingsmarken var karg och barnskarorna voro stora i familjerna. När äldste sonen, som brukligt var på den tiden, övertog hemmanet, fanns för de övriga barnen ingen annan möjlighet än att söka sig bort från hemmet. Fiskare behövdes alltid och den österbottniska bonden städslade gärna svenskar till soldater för sina torp. Man kunde väntat sig, att de flesta skulle hört hemma i den socken, där de anställdes. Så var ej fallet, även om socknen var tillräckligt stor för att inom egna gränser uppbringa det antal som erfordrades.

År 1745 sände krigskollegiet i Stockholm till Österbotten ett antal  s a l p e t e r s j u d a r e  för att såsom verkmästare där leda sjudningen i socknarna. Alla skulle vara ogifta män. De flesta torde ha kommit från Småland. De fördelades några i varje socken. Här gifte de sig med bonddöttrar och blevo sålunda bofasta. I Kvevlax kyrkoarkiv påträffas avskedade soldaten Abraham Johansson-Blackstedt från Nolbyn, Lövångers socken. Han begärde och fick sommaren 1769 utreseattest av kyrkoherde Dahling i Lövånger för sig och sin hustru och fem barn. Han bosatte sig i Voitby i Mustasaari socken, där han blev antagen till salpetersjudare vid kronans salpetersjuderi.

En annan sak, som är rätt så märkligt, är antalet utflyttade   l a n t m ä t a r e. Av dessa härstammade 1 från Luleå, 1 från Piteå, 1 från Skellefteå, 1 från Burträsk, 2 från Umeå, 2 från Nordmaling och 12 från Lövånger, vartill jag återkommer senare.

Förarbetena för en ny skattläggning i Österbotten och genomförandet av storskiftet blevo anledningen till att många lantmätare förordnades dit att mäta och kartlägga byalagens marker samt upprätta beskrivning över dessa. Början därmed gjordes redan på 1680-talet, och arbetet fortsattes sedan under hela 1700-talet. T.ex. år 1770 funnos i Vasa län icke mindre än 35 lantmätare. Flera av dessa voro från Västerbotten eller andra trakter av Norrland. Här stanna vi nu vid några, som verkat i Österbotten.

Här må lämnas en kort översikt över utflyttande lantmätare. Frågan kan ställas, varför den lilla Lövångers socken var så talrikt representerad av lantmätare, 12 st födda inom socken. Förklaringen bör anses logisk, då två av föregångsmännen inom lantmätare- och sjökarteväsendet, lantmätarna Gedda voro från denna socken. Den ene, Peter, fick år 1680 fullmakt på lantmätartjänsten i Åbo och Björneborgs län. år 1693 utgav han en generalkarta över Östersjön, som var den första i Sverige utarbetade och tryckta sjöatlasen. Den andre, Jonas, fick år 1685 förordnande att vara gemensam lantmätare, vilken skulle tjänstgöra alternativt ena året i Västerbotten och andra året i Österbotten. Ar 1696 erhöllo dessa landskap emellertid åter skilda lantmätare. Jonas Gedda dog år 1697 i Vasa. En av hans mera framstående elever, Hans Kruse, var född i Hernösand och verkställde mätningar för Torneå stad år 1719. Han bodde i Umeå, men även en kort tid i Mångbyn, Lövångers socken.

I rask följd utflyttade till Vörå i Österbotten 4 Westermarckare från Kräkånger. Lantmätarna Westermarck, Anders och hans bror Nils, deras brorson Per Westermarck, samt Johan Petter Westermarck således fyra lantmätare ur samma släkt från Lövånger, verkade i Finland. Per Westermarck ankom till Vasa 1777 och dog här 1791; tjänstgjorde således där 14 års tid. Han arbetade mest med storskiftet i Vörå och angränsande socknar.