KYRKOBETJÄNINGEN 1/3

KLOCKARE.

Klockaren var under äldre tid en synnerligen betrodd man i församlingen. Hans ursprungliga uppgift var, som namnet anger, att sköta klockorna, ringningen och klämtningen, men hans uppdrag blevo med tiden allt flere och hans arbetsbörda allt större. Därför ökades också småningom kraven på dem, som skulle bliva klockare, näst prästen församlingens främsta tjänare.

Den första klockaren vi känna i Kronoby är Henrik Hansson, som nämnes 1663—72. År 1671 nämnes salig klockaren Hans Vikar. Då yrket ofta gick i arv från far till son är det möj­ligt, att Henrik Hansson var son till Hans Vikar, som sålunda skulle varit hans föregångare i tjänsten. Klockaren Henrik ägde varken hemman eller boställe, varför man vid biskopsvisitationen 1663 bestämde, att han skulle få »sitta» på Slotte hemmans ägor. Han fick dock ej beta kreatur där eller bryta mark. Ängar och bete hade han förskaffat sig genom att köpa Väderholmsören av bonden Anders Larsson i Poras för 8 dr kmt. Bonden Lars Larsson protesterade häremot, ty holmen hade legat under hans hemman innan det blev klu­vet. Klockaren och Lars förliktes 1663 sålunda, att Lars fick Väderholmsören och klockaren Norra Väderholmsören, en holme, som låg strax intill.

Vid åminnet nedanom Slotte lågo vid denna tid flere bodar, som tillhörde särskilda hemman. Ovanom prosten Brennerus' och länsmannen Erik Mattssons bodar låg ett öppet område, bevuxet med enbuskar. Klockaren Henrik bröt här upp åker, och rätten gav honom lov därtill tills landshövding Graan, som sedan 1662 ägde Slotte hemman, anlände och eventuellt gjorde anspråk på området. Vid tinget 1672 anförde lands­hövding Graan klagomål över det sätt på vilket klockaren Henrik skötte sin syssla. Klockaren skulle enligt lag bo i sockenstugan nära kyrkan och läsa med barnen, »vilket här i socknen ej förekommer till ungdomens fördärv». Domen lyd­de att klockaren skulle rätta sig efter förordningen. Lands­hövdingens nit var troligen mera ett försök att få bort klockaren från Slottes mark än ett ömmande för läskunnigheten.

Klockarens huvudsakliga avlöning var de s. k. klockarkapparna, d. v. s. tre kappar spannmål årligen av varje rök. Vid biskop Gezelius' visitation i Kronoby 1686 bestämdes, att klockaren vid moderkyrkan skulle få klockarkappar även från kapellet, men själv avlöna klockaren vid kapellkyrkan. Avlöningen reglerades sålunda att klockaren i kapellet upp­bar kappar av några rökar, och de övriga gåvo sina kappar till moderförsamlingens klockare. Vid prostevisitationen i Terjärv 1707 klagade klockaren vid moderkyrkan över »någon vedervilja» mot honom från hans rökar i kapellet, vilka upp­manades att rätta sig efter biskopens fördelning.

Under 1700-talet namnes i moderförsamlingen klockaren Jakob Plagman, som 1739 sålde sin andel i Sunde hemman. År 1753 var han ej mera i tjänst, men levde ännu 1760. Han var dotterson till kapellanen Gabriel Werander. Hans efter­trädare i sysslan blev Petter Brunberg, som namnes 1753—84. Om Brunberg under hela denna tid skötte tjänsten är ovisst, ty redan 1767 namnes klockaren Svedlin.

Klockarens vid moderkyrkan inkomster reducerades 1725. Nämnda år fick Matts Eriksson fullmakt på klockaresysslan i kapellet och han skulle därefter få uppbära klockarekappar av samtliga hemman. Hemmanen i kapellet voro 44, och en­ligt den tidigare överenskommelsen hade klockaren i kapellet uppburit kappar av 30 hemman och 14 hade givit sina kappar till moderkyrkans klockare. Vid biskopsvisitationen 1738 fastslogs den nya avlöningen. Vardera församlingen avlö­nade sålunda därefter sin egen klockare. Klockarens vid moderkyrkan avlöning förbättrades genom ett beslut av för­samlingen kristihimmelsfärdsdagen 1781. Han skulle där­efter få uppbära kollekt annandag jul, påsk och pingst, men ej midsommardagen.

År 1772 namnes Henrik Sågfors som klockare i kapellet. Han skötte tjänsten till 1785. Detta år tillträdde Gustav Holmsten, och avlöningen reglerades ånyo. Klockaren fick följande förmåner. Fjärde nattbolet uppbyggde för honom ett boningshus med en stuga och två kamrar. Fönster, mu­rar och annan inredning bestod församlingen samfällt. Tredje nattbolet uppförde fähus och foderlada, andra nattbolet en badstuga och stolpbod och första nattbolet byggde stall och vedlider »med port emellan». En brunn grävdes på försam­lingens samfällda bekostnad. Det ålåg därefter klockaren att underhålla och reparera byggnaderna. Härjämte förbundo sig bönderna att årligen till klockaren leverera en skrinda hö per mantal. Klockaren förbehöll sig även rätt att, utöver de tre kappar spannmål han enligt lag uppbar av varje rök, fort­farande få åtnjuta de förmåner och matpersedlar hans före­gångare haft.

Som klockare i moderförsamlingen namnes 1802 Anders Brunberg, som var son till klockaren Petter Brunberg. Efter Anders Brunbergs död fick änkan »enligt gammal i stiftet ve­dertagen praxis» njuta ett nådar och avlönade under tiden en vikarie. Anders Brunbergs omyndige son Johan anhöll efter faderns död om att bliva antagen till klockare. Såväl domka­pitlet som kejsaren avslog dock hans ansökan med motive­ringen att en klockare, som är församlingens lärare, måste vara myndig. Till klockare valdes1811 Johan Kronqvist.

Då klockareboställets byggnader tillhörde Brunbergs ar­vingar, måste församlingen anskaffa bostad åt den nye kloc­karen. Vid stämma 1811 var majoriteten villig att uppföra nödiga byggnader, men minoriteten var motsträvig, då sock­nen enligt lag ej var skyldig att förse sin klockare med bostad. Frågan togs ånyo upp i februari 1812 och majoriteten förkla­rade att, ehuru lagen ej ålade dem det, så »ville de likväl av välvilja emot en beskedlig och mindre förmögen kyrkobetjent på detta sätt understödja honom». Man beslöt att bygga på klockarebolets gamla tomt, och materiel och dagsverken gåvos efter mantalet. Underhållsskyldigheten ålåg därefter klockaren, och när ett hus ej mera kunde repareras, skulle klockaren och ej sockenborna uppföra det ånyo. Byggnads­skyldigheten fastställdes i en byggnadsordning, och syn skulle årligen hållas på husen.

Till klockargårdarna hörde ursprungligen som nämnts in­gen jord, men klockaren i moderförsamlingen hade genom upplandning fått en rätt stor äng. I kapellet låg klockargår­den på utmarken.18 År 1825 säges att klockaren i Terjärv var över åttio år gammal, och 1828 besattes tjänsten ånyo. År 1832 blev tjänsten i moderförsamlingen ledig och Jonas Spolander valdes till klockare. Han namnes ännu 1845, men 1847 innehades tjänsten av Nessler. År 1840 namnes i Terjärv klockaren Anders Sund. Vid biskopsvisitationen 1856 med­delades att bägge klockarna voro så gamla, att tjänsterna sköt­tes av deras söner. Vid storskiftet i Terjärv tilldelades klockarbolet 1/16 mantal. Här uppfördes byggnader och röjdes jord under år 1858. Bolet i moderkyrkan var ej lagt i mantal. Då klockaren Sund i Terjärv 1857 avled, förenades klockartjänsten med en nyinrättad lärartjänst. Den förste innehava­ren av den nya tjänsten blev klockareleven Carl Johan Berg­man. För den ökade tjänstgöringsskyldigheten fick klocka­ren en löneförhöjning på 12 t:or spannmål av växtkapparna från Låne- och Besparings-Magasinet. Klockare i moderförsam­lingen voro under seklets senare hälft organisten Petter Lybeck, klockaren Gustav Lewander och Leander Riska, vald 1881. Riska var även lärare vid folkskolan i moderförsamlin­gen

KYRKVÄRDAR.

Kyrkvärdarnas ämbete är gammalt. Det omnämnes redan i landskapslagarna. Kyrkvärdarna voro församlingens tjä­nare och skötte kyrkans ekonomi. Enligt kyrkolagen skulle de anskaffa vin och oblater och framföra dem i kyrkan. De valdes vid sockenstämman och fingo lön för sitt arbete. Lö­nen utgick ur det s. k. »kyrkohärbärget» eller »tiondebodan» och gick under namn av »dammspann». Enligt ett kungligt brev 1681 fingo kyrkvärdarna av moderförsamlingen upp­bära en hel spann och en halv spann av annexhärbärgen.

Kyrkvärdarna hade som nämnt kyrkans ekonomiska ange­lägenheter om hand. Kyrkvärden Nils Mattsson i Kronoby ålades 1673 av rätten att utsöka vad allmogen var skyldig kyrkan för klockor, bårkläde m.m., och han skulle därvid an­lita tolvmännens hjälp. Kyrkvärdarna voro sedan äldsta tid vanligen två, men i Kronoby redde man sig ännu i med­let av 1700-talet med en kyrkvärd i moderförsamlingen och en i kapellet. Kyrkvärden i moderförsamlingen skulle enligt 1681 års bestämmelse varit berättigad att uttaga en tredjedel av sina inkomster från kapellet, men så skedde ej alltid. Sockenstämman beslöt därför 1753, att kyrkvärden för fram­tiden ur kyrkomedlen skulle få 12 dr kmt om året.

Kyrkvärden var skyldig att redogöra för sin förvaltning. Var han ej skrivkunnig måste en särskild »kyrkoskrivare» tillsättas. År 1706 förordnade biskopen en särskild kyrko­skrivare i Kronoby. Han skulle föra bok över kyrkans in­komster och utgifter och åtnjöt en lön på 10 dr kmt om året. År 1748 namnes ännu en särskild kyrkoskrivare med 18 dr kmts lön. Sedan början av 1800-talet funnos i Kronoby två kyrkvärdar. År 1836 säges att de ej behövde ställa borgen för de medel de hade om händer. Kyrkvärdarna hade vård om församlingens vinsäd och sålde den på auktion. De förval­tade även de extra sammanskott, som vid läsförhören gjordes för inköp av vin. I lön fingo de vid denna tid 6 rdr banko. Kyrkvärden i kapellet, som ej var skrivkunnig, fick därutöver 1 rdr banko för hjälp vid bokföringen. År 1856 anhöllokyrkvärdarna om löneförhöjning på grund av att deras arbete genom fattigvården betydligt utökats. Lönerna utgingo nämnda år med 4 rubel silver i moderförsamlingen och 3 rubel i kapellet.

KYRKANS SEXMÄN.

Sexmannainstitutionen uppkom vid medeltidens slut. Sexmännens antal var, som namnet anger, ursprungligen sex. De handhade under olika tider särskilda uppgifter inom för­samlingen. Enligt hertig Karls instruktion 1603 skulle de närvara, då tionden räknades och upptecknades. Småningom hänfördes även till sexmännens åligganden skyldigheten att övervaka ordning och skick i församlingen. De skulle un­derrätta prästerskapet om osedlighet och ogudaktighet och anmäla dem, som försummade gudstjänsterna. Därjämte skulle de verkställa vissa av prostetingens och sockenstäm­mornas beslut, t.ex. uppbära böter av dem, som brutit mot kyrkodisciplinen. Första gången omnämnas sexmännen i Kronoby 1644, då vid tinget sexmännen i Gamlakarleby, Kronoby och Kelviå ålades att biträda kyrkoherdarna vid uppbörden av prästavlöningen, »så vitt de skäligen kunna hava att fordra».

Sexmännens antal steg med tiden över det ursprungliga. Då inom varje nattbol en sexman övervakade ordningen, blev sexmännens antal beroende av nattbolens. I Kronoby fanns redan 1670 en sexman inom varje nattbol, ty nämnda år ålades sexmännen att envar inom sitt nattbol uppbära kyr­kans fordringar. Detta system förblev därefter rådande, och 1825 säges, att inom varje »gingerlag» fanns en av pastor till­satt sexman, som var uppsyningsman över sederna, instämde till kyrkorådet och uppbar vinörena. Vid en sockenstämma 1834 ålades sexmännen i Kronoby även att anmäla när någon smittosam sjukdom yppade sig inom deras område. År 1836 säges, att sexmännen vid läsförhören inför pastor redogjorde för det sedliga tillståndet inom deras gingerlag och uppbar plikt av dem, som uteblivit från läsförhören. År 1856 voro sex­männens antal i moderförsamlingen 12 och i Terjärv.

KYRKVÄCKARE.

Till kyrkväckarens uppgifter hörde att upprätthålla ord­ningen under gudstjänsterna. Han skulle med sitt »väktarerö» stöta till dem, som somnat i bänken under gudstjänsten. Från denna uppgift blev han fri i början av 1800-talet.34 I in­ventarielängderna från Kronoby kyrka upptages ett väckarerö ännu 1856, men därefter avfördes det. Kyrkväckarna mottogo sin syssla »efter enhällig församlingens kallelse», som det heter i ett kyrkostämmoprotokoll från 1776. Utöver skyldigheten att övervaka ordningen under gudstjänsterna säges 1825, att kyrkväckaren i Kronoby skulle bortskotta snön från kyrkgården, uppsätta siffrorna för psalmerna under gudstjänsterna och framräcka skovel och mull vid begrav­ningarna. År 1836 säges att hans skyldighet var att städa kyrkan. I arvode uppbar kyrkväckaren i Kronoby en kappe spannmål av varje rök och därjämte åtminstone i medlet av 1700-talet en mindre lön från kyrkokassan. År 1781 beslöt kyrkostämman att han långfredagen skulle få uppbära kol­lekt
.

PRÄSTBOLET.  

I den i Kronoby kyrkoarkiv förvarade avskriften av det brev från år 1607, i vilket invånarna i Poras kapell underrät­tas om att Kronoby socken bildats och att de fått sin första kyrkoherde, säges: »I skola därför vara förtänkte, eftersom lag utvisar, att bygga vid samma kyrka, där lägenhet är till att uppröja åker och äng, en prästgård med så många hus, nämligen: stuga, lada, stekarhus, 'kornhebre', visthus, 'sonnehus', stall och fähus, dem skall prästen sedan gömma och bevara».

Vid 1608-års jordrevning lades under Kronoby prästgård ett mantal. Den 16 november 1608 sammanträdde den för rannsakning, jordrevning och skattläggning i Österbotten tillsatta kommissionen på Poras länsmansgård i närvaro av allmogen och nämnden. Vid det­ta tillfälle utsågs bl. a. lämplig jord för det bli­vande prästbolet. Då i socknen icke fanns nå­gon tjänlig mark, där man kunde röja åker och äng för prästens räkning, begärde all­mogen ödesmark, som kunde nyttjas i detta syfte. Kommissionen tilldelade därför det bli­vande prästbolet någ­ra ödesområden, av vilka ingen ränta be­talats till kronan. Des­sa områden utgjordes av en sved på sju öres­land, vid vilken Erik Sigfridsson fordom ha­de bott. Härtill fogades två öresland äng, som Thomas Simonsson fordom bärgat. Marken låg bland Poras bönders åkrar. De nio öreslanden skulle socknen upptaga och göra till prästbol med åker och äng, skog och fiskevat­ten, kvarn och kvarnställe. Kommissionens åtgöranden stad­fästes av konungen den 19 oktober 1619.4 Om det första prästbolets ägor veta vi sålunda blott att de lågo i Poras by och utgjorde en del av den nuvarande prästgårdens ägor. Då Jacobus Brennerus 1638 blev kyrkoherde i Kronoby, lovade man honom att utöka prästbolet med ytterligare ett mantal. Den 27 januari 1639 inköpte därför socknen ett hem­man på ett mantal, som låg närmast till det gamla prästbolet. Hemmanet köptes av skattebonden Erik Månsson i Poras.

Köpeskillingen var 400 daler koppar och 2 kappar spannmål av varje rök i socknen. Med hemmanet följde utom skog, åker och äng, fiskevatten, kvarn och kvarnställe tomt och åbyggnader. Köpet bevittnades av Martinus Gammal från Vörå och Johannes Gammal, som då var det i Kronoby ny­grundade spetälskehospitalets första präst.

Socknens allmoge anhöll den 18 december 1641 hos drott­ning Kristina om befrielse från utlagorna för det nya hem­man, som av dem inköpts för att förstora prästbolet. Man mo­tiverade sin anhållan med att socknens invånare voro så fat­tiga, att deras präst »ingen eller fast ringa hjälp av dem haver att förvänta». Man hade därför utökat prästbolets ägor för att prästen icke skulle lida nöd och flytta till en rikare socken. I skrivelsen sades att det av Erik Månsson köpta hemmanet låg i Bråttö by, ehuru det i köpebrevet angavs som beläget i Poras. Den 27 mars 1647 beviljade drottningen socknen samma frihet för den nya delen av bolet som för den gamla. Bifallet motiverades bl. a. med att kyrkoherden i Kronoby betungades med stor gästning av många resande. År 1665 tillbytte sig Brennerus under prästbolet av Sigfrid Jönsson en äng vid Lybäck fors söder om ån.

Från början av 1700-talet eller 1705 äga vi upplysningar om de byggnader, som funnos på prästgården och delvis också kännedom om deras inredning. Då Ericus Cajanus detta år tillträdde bolet, funnos på gården följande byggnader:

En sällskapsstuga med fem fönster, spis med trångt spjäll och fyra väggfasta sängar,

en bryggstuga, med spis och spjäll, med en liten kammare,

en sängstuga, gent emot, med åtta fönster, två fasta sängar, spis och spjäll,

en stor sängstuga med åtta fönster, spis med spjäll och en väggfast säng,

en portstuga med spis och spjäll och två sängar,

en bakstuga med bakugn och fyra fönster,

en framstuga med tolv fönster, spis med spjäll, kammare innanför med åtta fönster, spis och spjäll,

ett kök med sex fönster, spis och spjäll,

en bokkammare med fjorton fönster, spis och spjäll samt

två loft, en köttbod och en stenkällare.

Det var således icke få rum socknen skulle underhålla. De här nämnda byggnaderna och alla uthus, som också voro många till antalet, voro fördelade mellan de olika byarna, som svarade för deras underhåll enskilt eller några byar tillsam­mans. Vissa byggnader, som t.ex. drängstugan och stenkällaren, underhöllos av hela socknen.

Då Cajanus 1722 återvände från flykten till Sverige, förrätta­des ny syn på prästbolet, men vi äga tyvärr inga uppgifter om hur fienden under stora ofreden farit fram med prästgårds­byggnaderna. År 1738, då Gustaf Juslenius tillträdde tjäns­ten, upprättades en ny fördelningslängd om husens underhåll. Vid detta tillfälle upplästes en fördelningslängd från 1691 om ängsladornas och ängshägnadernas underhåll, som sålunda då ännu var i gällande kraft.

Enligt 1738 års syneprotokoll bestod mangården av en sal, tre kamrar, kök och farstu, vilka socknen samfällt uppbyggt och härefter skulle underhålla sålunda, att Håpsala by un­derhöll salen, Övre Poras by främmandkammaren, Yttre Bråttö by barnkammaren, Yttre Poras by farstukammaren, Övre Bråttö by köket och Terjärv by farstun och trappan.

Prästgårdens byggnader blevo under senare hälften av 1700-talet gamla och förfallna. En del av dem härstammade väl från tiden för prästbolets tillkomst. Kyrkoherden Juvelius frågade därför allmogen på en sockenstämma i februari 1786, om socknemännen vore villiga att bygga om den gamla prästgården eller uppföra en helt ny. Att bygga kunde man dock ej tänka på just då, ty man var som bäst sysselsatt med kapellans- boställsbygget på Kackur.

Då kyrkoherden Aulin tillträdde kyrkoherdebostället den 7 juli 1794 kunde nybyggnaderna icke längre uppskjutas, ty stockarna i flere hus voro redan alldeles murkna. Ur syneproto­kollet kunna vi inhämta följande. Den ovan i 1 738 års pro­tokoll nämnda huvudbyggnaden utdömdes såsom fullkomligt murken. Detta hus synes likväl ej varit det äldsta bo­ningshuset för prästen, ty i protokollet säges att den »gamla» byggnaden ännu stod kvar på norra sidan av gården. Detta hus bestod av en sal och tvenne kamrar och var möjligen den ursprungliga prästgårdsbyggnad, som inemot tvåhundra år tidigare hyst Mårten Jacobi och hans familj. Den hade un­derhållits av Terjärv by och skulle nu nedrivas. De övriga byggnaderna voro som nämnt uppdelade på oli­ka gårdar. Brygg- och mältstugorna ävensom stall, fä-, får- och svin­husen fingo stå kvar, men bagarstugan, mjölkhuset och visthuset utdömdes. Visthuset låg i västra hör­net av gården och bestod av tvenne loftsbodar och ett loft, som gick över in­körsporten. Till bostället hörde även en mjölkvarn, vars hus och dammar underhöllos av moderkyrkolänet, medan innanredet och golven underhöllos av Terjärv by. Kapellanen i moderkyrko- församlingen hade även rätt att mala på denna kvarn.

Vid tillträdessynen 1794 åtogo sig socknemännen att från och med år 1795 uppföra en ny karaktärsbyggnad samt nya hus i stället för de övriga som utdömts. En ny ladugård skulle även uppföras av sten och placeras uppe på backen. Den gamla ladugården, som låg nedanom gården i en däld hade en otjänlig plats. Ängarna och gärdsgårdarna skulle iordning­ställas efter 1691 års fördelning.

Den nya karaktärsbyggnaden skulle »efter tidens skick» bliva rymligare än den gamla, som låg vänd åt öster. De hus, som lågo på norra sidan av gårdsplanen, skulle nedrivas och på deras plats skulle den nya huvudbyggnaden uppföras. Den skulle bliva tre alnar längre och två alnar bredare än den gam­la byggnaden och gå över den gamla källaren. Arbetet skulle utföras på ackord för gemensam räkning. Timmeranskaff­ningen skulle ske efter röktal.

Det gamla bruket att underhållet av de särskilda husen och ängarnas röjning, vård och inhägnande voro fördelade mellan olika gårdar, beslöt man 1794 att avskaffa. Socknen indela­des för framtiden i elva rotar, vilka till mantalet voro lika stora och stodo under ledning av en av allmogen vald rote­mästare. När därefter något skulle repareras på prästgården, skulle kyrkoherden i tur och ordning komma överens med de särskilda rotemästarna med början från Terjärv.

Till byggmästare för prästgården valde sockenstämman i oktober 1794 Anders Riska. Han skulle få 12 skilling om da­gen och hålla sig kost själv. Man ämnade uppföra den nya byggnaden under loppet av 1795, men arbetet drog ut så att det avslutades först 1799. Byggnadskostnaderna stego till 422 dr 16 sk. 9 rst.

På sockenstämman i oktober 1818 beslutade sockenmännen att prästgården skulle brädfodras samt att huset skulle upp­mätas och kostnaderna därefter fördelas mellan moderför­samlingen och kapellet. Följande år brädfodrades och måla­des prästgården.

De med kyrkoherden Aulin ingångna byggnads- och under­hållningsavtalen blevo för betungande för allmogen och sträck­te sig ut över lagens bestämmelser. Genom senatens utslag i oktober 1825 begränsades byggnadsskyldigheten till den i BB kap. XXVI § 2 bestämda, och alla arbeten därutöver, som utförts för Aulins räkning, skulle efter hans död bortfalla.

Den under Aulins tid uppförda karaktärsbyggnaden visa­de sig dock vara för liten, varför under prosten Cajanus' tid 1856 en kammare och ett kök tillbyggdes.

År 1840 tillhörde Torgare boställe, som omfattade 2 oför­medlade och 23/24 förmedlade mantal, 12 å 13 tunnland åker, som odlades i treskiftesbruk. Utsädet steg till 4 å 5 tunnor höstsäd och 7 a 8 tunnor vårsäd. Skörden var i nor­mala fall 70 a 80 tunnor. Ängarna voro mycket svaga, av­lägsna och kringspridda, och mulbetet var ej särdeles gott. Skogen var uthuggen.16 År 1854 hade åkern stigit till 14 å 15 tunnland, skörden till 80 å 90 tunnor. På gården höllos då 5 hästar, 18 kor och 30 får. Mulbetet och skogen voro fortfarande svaga.

KAPELLANSBOLET.

Såväl kapellanen Taiterus som Werander innehade egna hemmanslotter i socknen. År 1644 beslöt konungen tilldela kapellanerna 1/4 mantal av ödehemman att njuta vid sidan av deras övriga underhåll. På order av landshövdingen till­delades därför 1661 Werander 1/4 i Matts Thomassons vid kyrkan belägna ödehemman Hummel. I prästerskapets i Österbotten besvär 1726 säges, att kapellansbolet i Krono­by under stora ofreden fullkomligt hade förfallit så att hu­sen voro murkna, åkrarna igenvuxna och ängarna täckta med skog och mossa. Kapellanen Bogman anhöll därför om ett tjänligare kapellansbol, ty det gamla låg illa till och ägor­na voro otillräckliga. Enligt landshövdingens resolution i mars 1737 anslogs Kackur ödehemman till kapellansbol i stället för Hummel, som efter förfallet under stora ofreden åter försetts med åbor.

Vid en sockenstämma 1785 beslöt allmogen att på Kackur kapellansboställe uppföra en ny huvudbyggnad, och till bygg­mästare utsågs Matts Lybeck. Han fick 4 sk. om dagen i lön jämte kost, som kapellanen Munck lovade bestå. Bygget på­börjades den 18 april, först med tolv man från Poras by och därefter med manskap från de övriga byarna. Om byggnadens utseende angavs, att fönstren skulle få samma storlek som i tingshuset och att de gamla fönstren skulle nyttjas i vindskam­rarna. I juni samma år överenskom man vid stämma om att föra tre sågbräder och 18 spikar från varje rök till kapellansbostället. Karaktärsbyggnaden blev färdig 1785, men de öv­riga byggnadsarbetena pågingo ännu 1786, varför kyrkoher­den Juvelius ej samma år kunde få till stånd en nybyggnad av prästgården.3 Överenskommelsen om boställsbygget på Kac­kur hade frivilligt och muntligt ingåtts mellan församlingen och kapellanen Munck. Allmogen hade uppbyggt och åtagit sig att underhålla en karaktärsbyggnad, dräng- och brygg­stuga, källare med bod över, två spannmålsbodar, badstuga och malthus, stall, fähus, foderlada, värmhus, tre lider och två ribyggnader. De övriga byggnaderna uppfördes och  underhöllos av kapellanen Munck. Likaså hade man efter muntlig överenskommelse röjt och hägnat följande ägor för kapellanens räkning: Granforsen, Jeusen, Furunabba, Starrmåssbäcken, Fagernabba, Rymningen, Norrmarken, Blå­kulla, Brännbackhagen, Kärrhagen, Björnfallet, Storbackskärret, Långholmen, Brändö- norrängen, Stor- och Lillfähus- ängen och övriga ställen  på Brändön. På nästan alla ängs­stycken hade man även byggt lador.

I augusti 1807 hölls husesyn på Kackur kapellansbol, då kapellanen Ehrström tillträdde. Därvid bestämdes, att till­trädaren skulle hålla husen vid makt. Församlingens två kapellansboställen underhöllos därefter sålunda, att Terjärv kapell byggde och underhöll kapellansbolet därstädes, då däremot kapellanen vid moderkyrkan själv underhöll sitt.

Kackur kapellansboställe omfattade 1840 5/12 mantal. Elva tunnland åker brukades i treskifte. Avkastningen av råg och korn steg till omkr. 50 t:or. Ängarna gåvo omkr. 60 skrindor hö. Mulbetet och skogen voro dåliga. På bostället höllos tre hästar, tio å tolv kor och tjugu får. Ett torp, som till hälften låg under bostället, hade en dagsverksskyldighet på 50 dagsverken. År 1854 äro uppgifterna om kapellansbostället ännu i huvudsak desamma. År 1863 nybyggdes karaktärshuset på kapellansgården.

KYRKOGÅRD OCH GRAVAR.

Om invånarna i Poras kapell voro berättigade att begrava sina döda vid kapellkyrkan, eller om de voro tvungna att föra dem till Gamlakarleby eller Pedersöre veta vi ej. Det är tänkbart att kapellet haft rättighet att jorda de döda i Poras, då transporten av liken ofta mötte nästan oöverstigliga svå­righeter. Att de döda begravdes i eller invid den egna kyr­kan efter det Kronoby blivit en särskild socken är säkert, men huru begravningen skedde under de två första kyrkor­nas tid ha vi inga underrättelser om. Kring den 1660 in­vigda Heliga Trefaldighetskyrkan fanns ett mot de närliggande ägorna med en mur eller s. k. »kyrkogårdsbalk» avskilt område. Denna mur uppfördes samtidigt som kyrkan, eller några år därefter, ty bonden Jöns Jönsson i Håpsala bötfälldes 1669 för att han ej byggt sin del i kyrkogårdsmuren. Terjärvborna, som varit tvungna att föra sina döda till moder­kyrkan, berättigades 1686 att vid menförestider förrätta be­gravningar vid kapellet. Denna rätt hade också de kapellbor, som ej själva hade möjlighet att transportera den döde. Inga begravningar fingo likväl ske i kapellet utan kyrkoherdens vetskap, och moderkyrkans inkomster skulle ej heller genom dessa undantag få minskas.

Kyrkogårdsbalken vid moderkyrkan underhölls av socken­borna sålunda, att vissa hemman byggde sina lotter. År 1699 uppmättes kyrkmuren och fördelades i 27 lotter socknemän­nen emellan. Varje lott omfattade ett visst antal famnar och underhölls av ett varierande antal hemman.

Huru begravningarna under 1600-talet och största delen av 1700-talet skedde sakna vi upplysningar om, men vi kunna våga det antagandet, att samma tillvägagångssätt förekom, som det vi lärt känna från slutet av 1700-talet. Liken be­gravdes då dels under kyrkgolvet, dels i murade gravkamrar utanför kyrkan. Gravkamrarna lågo inmurade i kyrkogårds­balken. Vid en gravsyn 1778 säges, att de bristfälliga gravarna och kyrkobalken skulle ombyggas och sättas i stånd. Från samma tid ha vi en uppgift om tillvägagångssättet vid be­gravningarna. Vid allmän kyrkostämma i december 1783 blev beslutat att »med gamla liks uppbärande ej skall stannas vid Slottsgården, utan bäras strax till klockstapeln och där­ifrån uppsjungas». Mellan första och andra ringningen skulle liken vara vid kyrkan, om man dröjde med dem skulle de be­gravas först följande söndag.

I Kronoby förekom långt in på 1800-talet bruket att de döda ej grävdes ned i j orden, utan kistorna ställdes in i ge­mensamma gravar, som icke fylldes med jord, utan endast stängdes till av en dörr eller en lucka. Detta system var brukligt i trakter, där tjälen gjorde det svårt att gräva gra­var vintertid, varför s. k. »vintergravar» anlitades, d. v. s. murade gravkamrar eller i snön inbyggda tillfälliga förvaringsrum. Antagligen beroende därpå att den mark, som inhägna­des av kyrkobalken i Kronoby, var av den beskaffenheten, att varje gravgrävande gestaltade sig mödosamt, brydde man sig här ej om att varje år, då snön smält bort, öppna gravkam­rarna och gräva ned de döda. Man inrättade i stället ett fler­tal gravrum i kyrkmuren och använde dem turvis sålunda, att när utrymme tröt, det äldsta gravrummet öppnades och dess innehåll tömdes i en gemensam stor grop på kyrkgården. Detta sätt att handskas med de döda var icke blott ohygie­niskt, utan även upprörande smaklöst, enär kistorna måste slås sönder för att rymmas i den gemensamma graven. Under äldre tider erbjöd detta sätt att begrava de döda ett gott till­fälle för dem, som sysslade med trolldom och vidskepelse, att förskaffa sig för sådana ändamål nödvändiga likdelar. Tra­ditionen förmäler att man under mörka vinterkvällar kunde se irrande lyktsken på kyrkogården, eller ljus lysa ur de på glänt stående gravkammardörrarna. Men fruktan för dem som ägnade sig åt sådana ockulta handlingar var så stor, att man ej vågade ingripa och freda sina egna döda.

Vid kyrkostämma i maj 1809 behandlades frågan om gra­varnas tömmande och likens begravning. Nu framfördes för första gången krav på en avskild begravningsplats, där liken på övligt sätt kunde jordas. Vid en kyrkostämma samma månad föreslogs Brännbacken som lämplig plats för den nya gravgården.6 På Brännbacken utsågs även av sockenstäm­man ett område, som godkändes av landshövdingen, och i no­vember 1809 invigdes den nya begravningsplatsen. Efter invigningen hölls kyrkostämma på stället, varvid man ut­mätte ett område på 40 famnar i fyrkant, som skulle av sockne­männen »tillredas med öppna gravar av dem som sådant åstundade». Genom lottdragning avgjordes vilka områden som skulle byggas av de särskilda byarna, och man bestämde »att varje by skulle planera den del av fältet, som stöter till deras fasta gravar». Utpålning av området skedde strax där­efter »på det varje by nu veta i vad ordning de sina lik skola begrava till framtida efterrättelse». Gravgården kom dock, så vitt man vet, aldrig att användas. Områden på Brännbacken upplätos åt socknens fattiga till tomt- platser, och det är möjligt att man därvid använde sig av den vigda jorden.

Det gamla gravskicket fortsatte. Jämte de gemensamma gravarna använde man sig numera någon gång av enskilda gravar. Det inhägnade området runt kyrkan mätte 135 al­nar i bredd och 114 alnar i längd. Kyrkobalken ombyggdes 1826 på den sida som vette mot vägen och försågs med två portar, en på vardera sidan om klockstapeln. År 1828 plan­terades kyrkogården med träd, och de nuvarande järngrin­darna anskaffades 1847. Främre delen av muren ombyggdes åter 1881 av tuktad sten.

Domkapitlet var dock icke tillfreds med sockenbornas sätt att ej jorda liken. Vid biskopsvisitationen 1856 meddela­des, att man såväl i moderkyrkan som kapellet ännu tilläm­pade den metoden, att de döda »begravades i murade och med både stenbetäckning och dubbla brädlock försedda gravar». Av dessa gravkamrar funnos icke mindre än 16 i moderförsam­lingen och 15 i kapellet. Visitator kunde ej godkänna ett så­dant tillvägagångssätt, men då församlingen förklarade, att några olägenheter ej uppkommit i samband med bruket, föll han till föga och ville ej påyrka någon ändring, utan upp­manade endast församlingen att »noga betänka huruvida icke det allmänna sättet att nedgräva liken i jorden vore ändamålsenligare än det här brukliga».

Först 1869 kommo sockenborna till insikt om nödvändigheten av att överge detta ohygieniska och oestetiska gravskick. Till ny begravningsplats utsåg man den i ån ett stycke från kyr­kan belägna Trubbholmen. Denna gravgård invigdes 1870. Efter det den nya gravgården kunde tagas i bruk, avskaffades de gamla murade gravarna, vilka då redan endast kallades »vintergravar». Då kamrarna undanröjdes uppkommo luc­kor i kyrkmuren, vilka ännu 1874 voro stängda med ett plank av trä.

Trubbholmen var ur många synpunkter ej lämplig till be­gravningsplats. Den var liten, låg mitt i ån och flodvattnet spolade ständigt bort stycken från stränderna. Ur hygienisk synpunkt var holmen, som åtminstone vid högvatten genomsilades av åvattnet, oanvändbar som gravgård. Man utsåg därför ganska snart en ny begravningsplats, som avskildes från Bäcks hemmans mark vid vägen till Yttre Bråttö. År 1891 iordningställdes området till begravningsplats och in­vigdes samma år
.

VISITATIONER.

Biskopsvisitationerna voro märkliga händelser inom för­samlingarnas liv i äldre tid. Biskopen granskade prästernas herdaverksamhet, genomgick kyrkans kassor och räkenska­per, men försökte framför allt inspektera det religiösa och sed­liga livet. Vid visitationerna höllos särskilt högtidliga guds­tjänster, som efterföljdes av konferenser och förhör med allmogen i kyrkan. Den första biskopsvisitationen, som är känd från Kronoby, hölls av Johannes Terserus den 25 februa­ri 1663, men protokollet över förrättningen har gått förlorat. Protokollet från Johannes Gezelius' visitation den 6 april 1686 är bevarat. Efter det biskopen kontrollerat läskunnig­heten reglerades vid denna visitation förhållandet mellan ka­pellet och moderkyrkan beträffande begravningar, kyrkobyggnadsskyldighet och klockaravlöning. Frågan om de finskspråkiga gudstjänsterna berördes även. Rätt ofta höllos därefter biskopsvisitationer under 1700- och 1800-talen. Bis­kop Herman Witte höll visitation 1724, Laurentius Tammelin 1732, Jonas Fahlenius 1738, Johan Browallius 1751, Carl Fredrik Mennander 1760, Jacob Haartman 1784, Edvard Bergenheim 1856, Torsten T. Renvall 1879, och under 1900-talet har ärkebiskop Johansson hållit visitationer 1908 och 1919 samt biskop von Bonsdorff 1924.

Förutom biskoparna företogo även prostarna visitationer, som försiggingo på ett ungefär liknande sätt som biskops­visitationerna. Man började med gudstjänst, därefter följde granskning av prästerskapets verksamhet, revision av kyrko­kassorna och katekesförhör. Frågor beträffande fattigvård, bänkdelning, skolväsen m.m. behandlades. Prostarna visi­terade såväl moderförsamlingarna som kapellen. Den 8 mars 1707 hölls den första kända prostevisitationen i moderförsamlingen och den 9 juli samma år i kapellet. I moderförsam­lingen klagades vid. detta tillfälle över att bönderna om lör­dagar och söndagar begåvo sig till de närmaste städerna och försummade gudstjänsterna. Prosten varnade dem för svor­domar och fylleri. I kapellet granskade han bänklängderna, varnade också här för stadsresor och fylleri m.m. År 1724 säger prosten Cajanus om sin visitation, att han ej hade något särskilt att anföra från sin egen församling, vilket även var fallet vid visitationen 1730. Likaså hade kyrkoherden i Gamlakarleby CG. Werander ingenting särskilt att anföra vid visitationen i Kronoby 1744. År 1757 förrättade pastorn i Kalajoki Johan Salmenius visitation. Han berömde såväl barnen som de äldre för deras läskunnighet och insikter i kris­tendomskunskap. Han tyckte sig även finna spår av den goda kyrkodisciplin, som kyrkoherden Juslenius infört i för­samlingen. Vid visitationerna 1762 och 1766 antecknades ingenting särskilt till protokollen.8 Mera vidlyftig blev prosten Anders Chydenius' visitation i Terjärv 1788. Barnen fingo ej beröm, som vid tidigare tillfällen, utan betecknades som svaga både i stavning och innanläsning. Kapellanen Köping beklagade sig över att allmogen kom för sent till gudstjänster­na, ungdomen först när versen till predikan sjöngs, och när predikan var slut »stormade» man ut ur kyrkan. Härefter behandlades frågor rörande fattigvården och byggnadsskyl­digheten vid präst- och kapellansbolet. Prosten fann även att kapellet saknade håvmedel, vartill man upplyste, att man ej brukade gå med haven, utom då speciella kollekter insam­lades. Han bestämde att man för framtiden också i Terjärv alla helgdagar skulle gå med kollekthåv.

Helmer Tegengren

Ur "Kronoby sockens historia"
1943