Kyrkobetjäningen 3/3 |
Skrivet av Helmer Tegengren | |||
2005-08-08 13:48 | |||
KYRKOBETJÄNINGEN 3/3 KYRKLIGA SKATTER. Prästerna och kyrkan
underhöllos under medeltiden med tionden av avkastningen från åkerbruk,
boskapsskötsel, jakt och fiske. Viktigast var spannmålstionden. Vid riksdagen i
Västerås 1527 indrogs 2/3 av spannmålstionden till kronan, men sockenprästen
fick i avlöning behålla den tredjedel, »tertialen»,
han tidigare åtnjutit av hela tionden. Tionden beräknades efter den verkliga
avkastningen och varierade därför från år till år. Detta var en olägenhet vid
prästavlöningen. Genom en förordning av den 14 december 1608 fastställdes de
österbottniska prästernas årliga sädestionde till 70 t:or, oberoende av
skördens växlingar och socknarnas storlek. Överskottet skulle tillfalla
kronan, vars ekonomi genom krigen var hårt betungad. Samma avlöning på 70 t:or
tillförsäkrades 1609 även kyrkoherdarna i de det föregående året nybildade
socknarna, däribland även herr Mårten i Kronoby. Kyrkoherdarna hade även
inkvarteringsskyldighet. Denna »gästning»
blev i det glest befolkade Österbotten mycket betungande. År 1613 utverkade
prästerna i denna landsända en ersättning för gästningen, som kallades »vederlag» och utgick i spannmål av
kronans andel i tionden. Kyrkoherden i Kronoby erhöll 1614 i »vederlagsspannmål» årligen 16 t:or.
Samtidigt tilldelades socknen av kronans tiondespannmål 4 t:or till hjälp vid
inköp av vin och oblater, ett understöd, som kallades »vinsäd». Innehavarna av de
nyupptagna kyrkoherdebolen i de 1608 tillkomna socknarna Uleå, Kronoby,
Nykarleby, Lillkyro (Alastaro), Malax och Lappfjärd hade de första åren svårt att
komma tillrätta. Därför anhöll kyrkoherden Jöns Henrici i Uleå å sina och de
övriga nyutnämnda församlingsherdarnas vägnar år 1610 att bliva befriade från
krigshjälpen, vilket också beviljades. På grund av kronans
ansträngda ekonomi indrogs vederlagsspannmålen under århundradets lopp gång på
gång. Kyrkoherdarna i Kalajoki, Gamlakarleby och Kronoby hade hos Per Brahe
anhållit om att få behålla sin vederlagsspannmål. Detta beviljades dem i
februari 1651 vid Per Brahes besök i Gamlakarleby, under motiveringen att deras
församlingar voro små och mycket fattiga. Genom en anhållan, framförd av
kyrkoherden Brennerus i Kronoby 1651, fastställdes det tidigare beslutet om
vederlagsspannmål för de ovannämnda socknarnas präster och utsträcktes att
gälla samtliga socknar i landsdelen. Likväl indrogs vederlagsspannmålen till
kronan genom en kunglig befallning i september 1664 under motiveringen att
gästningsskyldigheten upphört. Prästerskapet återfick sin vederlagsspannmål,
men 1696 beslöt reduktionskommissionen åter indraga den. Efter besvär av
prosten Georg Bjugg i Vasa tillerkändes landsdelens präster åter vederlaget år
1698. Den begränsade eller
fastlåsta »tertialen» förblev
gällande till 1617. Genom ett par resolutioner detta år förändrades
prästavlöningen åter sålunda, att den verkliga tredjedelen av spannmålstionden
skulle uppbäras. Härjämte tilldelades prästerna även tionde av smör.
Smörskatten till prästerskapet väckte opposition, varför konungen 1626 måste
avge en hotfull förklaring för vilken allmogen böjde sig. Den nya prästavlöningen
åstadkom en del tvister i landsdelen, varför 1668 mellan präster och allmoge i
flere socknar ingingos enskilda och frivilliga överenskommelser. Som representanter
för regeringen deltogo i förhandlingarna riksråden Erik Sparre och Lorentz
Creutz. I april nämnda år ingicks i Gamlakarleby stad mellan Kronoby sockens
allmoge och kyrkoherde Brennerus inför ovannämnda riksråd en överenskommelse,
enligt vilken kyrkoherden utöver tionden hade rätt att uppbära i »intagningspengar» 3 dr smt, i »vigningspengar» 3 dr smt samt i »påskpengar» 4 öre smt från varje
hjonelag. Detaljerade förordningar om
prästavlöningen i Österbotten utkommo 1681 och 1694. Den viktigaste
bestämmelsen gällde beräkningen av sädestionden, som nu skulle utges sålunda,
att »efter var tunnas utsäde i åkern bör givas åtta kappar ren säd i tionde,
därav prästen njuter tertialen». Under 1600-talet avlönade socknarna vanligen
kapellanerna men först genom 1686 års kyrkolag och 1694 års förordning om
prästavlöningen blev deras ställning tryggad. Enligt förordningen skulle de av
varje hel och halv gård få uppbära 1/2 spann säd, av en fjärdedels gård och av
torpare 1/8 t:a. Dessutom skulle församlingarna bestå dem kapellansbol. I ett brev, daterat den 24
augusti 1607, hade konungen uppmanat inbyggarna i den nybildade Kronoby socken
att »välvilligen och utan all knorr»
till kyrkoherden utge tionde, likstol och övriga pastoralier, som de enligt lagen,
kyrkoordningen och gammal god sedvana voro skyldiga att utge. Efter
överenskommelsen 1668 kom det likväl till tvistigheter om tionden. År 1670
klagade kyrkoherden Brennerus vid tinget att han ej fick allt, som honom
rätteligen borde tillkomma, varför rätten resolverade att nämndemännen, var och
en i sitt nattbol, skulle indriva prästavlöningen. Emellertid fortsatte
tvisten och vid tinget 1671 ålades allmogen att rätta sig efter
överenskommelsen i Gamlakarleby. Pastor åtnjöt tertialen av
tiondespannmålen i tröskad säd, råg och korn, samt halm enligt prövning.
Därtill uppbar han ärter, rovor, hampa och humle »därefter växten faller och
lägenheten är». Vartannat år uppbar han av varje rök ett får, och året
däremellan ullen från ett får. I stället för »kalvtionde» uppbar han ett
kalvskinn och för varje föl 6 öre. Av varje mjölkande ko utgick en mark (= ett
skålpund) smör och av varje rök en ost. De gårdar, som idkade fiske, gåvo
fisktionde, och »överbyggarna» torrfisk efter lägenhet. I likstol efter
avliden bonde eller bondhustru gavs en ko av hemman med 6 kor eller flera.
Mindre hemman gåvo 2 dr smt. I likstol efter ogift person gavs 16 öre smt och
efter små barn intet. I påskpengar erlade varje hjonelag 4 öre, änkling och
änka 2 öre, andra 1 öre smt. Varje rök levererade ett litet lass hö och ett
lass ved. För lysning och vigsel betalades 24 dr kmt efter lägenhet, för
barndop och »kyrktagning» 24 öre smt. Dessutom uppbar kyrkoherden vid socknebud
och sjukbesök ett lämpligt kvantum bröd, ost eller kött. Likaså mottog han
höst, jul och påsk bröd, ost, kött eller fågel. Ovannämnda persedlar och
avgifter uppburos endast av besuttna. Inhysesfolk gåvo i ett för allt 16 öre
smt årligen eller utförde motsvarande arbete på prästgården. Socknens två kapellaner
underhöllos också delvis av
församlingen. Kapellanen vid moderkyrkan åtnjöt 1/2 t:a spannmål av varje rök
inom moderförsamlingen, och kapellanen i kapellet, vars invånare åtagit sig
ätit själva försörja sin präst, uppbar en t:a spannmål av varje rök, ty
röktalet var här så lågt, att han ej annars skulle kommit till rätta. Härutöver
mottogo bägge kapellanerna vid jultiden ett »stycke» kött, om sommaren en »klimp» smör, höst och påsk ost och
bröd samt litet humle. I likstol uppbar kapellanerna för avliden bonde eller
bondhustru ett får och för »små barnlik» gavs 6 öre smt. För likpredikningar
betalades efter överenskommelse. Utöver ovannämnda persedlar
hade alla kyrkoherdar i Österbotten, utom i Kelviå socken, redan av kronan
återfått vederlagsspannmålen. Ehuru i de österbottniska socknarna vid denna tid
även odlades något vete, havre, lin och kål gavs ingen tionde av denna
avkastning, lika litet som något erlades för att bonden höll get, gris, får
eller höna. Vid den rannsakning, som
1703 hölls om prästavlöningen i Österbotten, anhöll allmogen om att avlöningen
skulle förbli sådan den då var och att inga justeringar skulle företagas.
Emellertid uppmanade konungen i augusti 1734 biskopen i Åbo och
landshövdingeämbetet i Vasa att anställa en allmän undersökning av
prästavlöningen i landsdelen, varvid »föreningar» om prästrättigheterna skulle
ingås mellan prästerskapet och allmogen. Prästavlöningen i Österbotten hade i
äldre tid utgått i något andra produkter än i övriga delar av riket. Särskilt
gällde detta de nordligare socknarna, som på grund av svag åkerjord i högre
grad hade förnöjt sitt prästerskap med produkter av boskapsaveln. Vid de
föreningar, som till följd av ovannämnda kungliga brev ingingos, anhöll
allmogen i allmänhet att få avlöna prästerskapet enligt gammal hävd, ty vid
denna tid hade ej någon större förändring i det österbottniska näringslivet
inträtt. I februari 1735 ingicks en
överenskommelse mellan allmogen och pastor i Kronoby om prästavlöningen. Denna
överenskommelse finnes ej bevarad, men vi ha all anledning förmoda att
avlöningen åtminstone i huvudsak bibehölls vid det gamla, i detta fall vid de
år 1703 gällande, ovan angivna bestämmelser. Känt är att allmogen bl. a.
årligen från varje rök levererade ett lass hö och vid jultiden ett lass ved. De förnyade
undersökningarna av prästrättigheterna i de österbottniska socknarna, som
företogos med anledning av det kungliga påbudet 1734, lades därefter till grund
för en förordning i avsikt att om möjligt få enhetlighet till stånd. I januari
1743 utkom som resultat härav förordningen om prästrättigheterna i Österbotten.
Principerna för avlöningen blev vid det gamla. Förordningen upprepar sålunda
att kyrkoherdarna på landet skola erhålla av sina åhörare, om de äro
hemmansbrukare, »tertialen» av den tionde, som efter årsväxten faller i vete,
råg, korn och havre. Tionden av ärter, lin, hampa, humle, kål och rovor skulle
utges i enlighet med 1681 års förordning sålunda, att »av vad som växer gives tionde, men för det som intet växer, och varav
allmogen ingen nytta tillfaller, kan ej heller någon avgift äskas».
Kvicktionden liksom smörtionden skulle utgå enligt samma grunder som i 1681 års
förordning. De pastoralier, som utgingo kontant, voro ungefär desamma som
förut. En resolution i maj 1752 på prästerskapets ansökan upprepade
bestämmelsen i 1683 års riksdagsbeslut att tertialtionden även skulle erläggas
av spannmål bärgad på sved likaväl som på åker. Genom hela 1700-talet synes
allmogen i Kronoby ha förnöjt sitt prästerskap så att inga misshälligheter
uppstodo. Under kyrkoherde Aulins tid pågick likväl en strid om prästavlöningen,
som begynte år 1799 och utsträcktes över nästan två årtionden. Pastor Aulin
klagade hos landshövdingen i februari 1799 över hans sockenbors sätt att avlöna
honom. Han framhöll att föreningen av 1735 blivit »mer eller mindre nyttjad de
framfarna tider», men att en del sockenbor åberopade sig på förordningen av år
1743 och följde den vid leveranserna. Särskilt ogillade prosten att hans
sockenbor begynt undanhålla honom hö. Enligt 1735 års förening skulle varje rök
leverera en skrinda hö. Då hötillgången i socknen blev allt sämre och sämre
upphörde terjärvborna och några rökar i moderförsamlingen att leverera hö.
Andra levererade efter godtycke. Dessutom hade största delen av sockenborna »tagit sig den obilliga friheten, att ingen tionde fisk leverera pastor»,
»ehuru vårtiden förnämligast vid
infallande lekar är betydligt fiske med not, ryssjor, mjärdar, kassar och nät».
En del hade också minskat smörtionden med motiveringen, att de ej ville betala
för gallkor. Torpare, sytningsmän och inhyses ville ej ge någon tionde i
natura, ehuru de brukade jord och höllo kor. Pastor Aulin slutade sina klagomål
med att han »på det heligaste vågar
försäkra, det ingen otidig egennytta har lett underskreven uti denna ansökning». Oberoende av det
berättigade eller oberättigade i Aulins klagomål är hans skrivelse såtillvida
av intresse, att den klart återspeglar den förändring i socknens ekonomiska
liv, som skedde under 1700-talet och varom tidigare har talats. Den övergång
från extensiv boskapsskötsel förbunden med fiske till intensiv spannmålsodling,
som gradvis skedde under seklet, återspeglas i allmogens möjligheter att med
olika produkter försörja sin präst. Striden mellan pastor och
allmogen blev bitter, och bönderna dolde ej sin uppfattning om kyrkoherdens
karaktär, samtidigt som de med stolthet framhöllo sin egen givmildhet mot
kyrkans representant. I moderförsamlingens svarsskrivelse till landshövdingen
säges, att allmogen i görligaste mån sökt uppfylla kyrkoherdens krav och att
han fått allt »i vidare mån än hans företrädare erhållit, men oaktat allt detta
finna vi likväl herr kyrkoherden vara den första lärare i mannaminne, som
ansett Kronoby sockenbors godhjärtenhet för otillräcklig och av intet värde».
Föreningen av år 1735 säga de sig ej känna till och Aulins företrädare ha ej
heller åberopat den. Sockenborna voro villiga att följa 1743 års förordning
och ansåg att den också var bindande för pastor. »Då» slutar skrivelsen »kan
herr kyrkoherden undvika det myckna bekymmer att efter tvenne särskilda
författningar nödgas rikta sin uppbörd, och vi försättas i den lyckliga belägenhet
att få avbörda prästrättigheterna icke efter uppbördsmannens godtycke, utan
efter K. M:s nådiga stadgande». Terjärvborna voro icke mindre morska i sin
svarsskrivelse. I denna framhålles att sedan 1743 års förordning utkom har
den tjänat som rättesnöre för prästavlöningen oberoende av tidigare gjorda
överenskommelser. För framtiden voro de även villiga att ge kyrkoherden vad
honom med rätta tillkom enligt lagen, men tillägga, att prästens heliga försäkran
att ingen egennytta lett honom vid uppbörden, ville de med tysthet förbigå. Enligt landshövdingens
utslag i tvisten skulle 1743 års förordning lända till efterrättelse. År 1802
blossade striden åter upp och Aulin anhöll hos landshövdingen om handräckning
vid uppbörden. Landshövdingens utslag i juli 1802 föreskrev, att så snart
säden i socknen blivit skuren och uppsatt i lika stora skylar på åkrarna,
skulle prästen genom två godemän få räkna skylarna och utpeka var trettionde
skyl som önskades. Denna skyl skulle sedan föras till prästen eller om detta
var omöjligt skulle bonden vara berättigad att tröska den och föra spannmål och
halm till prästen. En hård konsekvens av denna tvist var, att ingen spannmål
oberoende av väderleksförhållanden fick bortföras från åkrarna förrän prästen
utpekat de skylar som tillföllo honom. Redan följande år voro vid vintertinget
ett flertal bönder instämda för brott mot resolutionen. År 1802 hade
landshövdingen även ålagt allmogen att till kyrkoherden från var rök årligen
leverera en skrinda hö, tills storskiftet blivit verkställt. Härom drev Aulin
1803 rättegång mot kapellborna. I februari 1817 anhöll
Aulin åter om handräckning hos landshövdingen. Hans sockenbor skulle åläggas
att reparera taket på en byggnad på prästgården, att reparera bolets av
vårfloden 1806 förstörda mjölkvarn, att uppbygga den bro, som 1808 av svenska
militären uppbrändes, och som lett till bolets ägor på andra sidan älven samt
att vårda bolets ängar. Resolutionen, som utgavs i april samma år, gick prosten
alldeles emot. Den gamla byggnaden, som behövde nytt tak, hörde ej till de hus,
som enligt lagen »nödige äro» och behövde således ej hållas i stånd av
allmogen. Lika litet hade den skyldighet att uppbygga kvarnen.
Boställsinnehavaren ålåg att själv sköta vägar och broar, varför sockenborna
också fritogos från brobygget. Bolets ängar skulle dock vårdas enligt överenskommelse. Ännu samma år på hösten
blossade striden mellan kyrkoherden och hans församlingsbor upp på nytt. Denna
gång gällde det trösknings arvodet för tiondespannmålen, kvicktiondens värdering,
tionde av potatisskörden samt tionde för soldattorpens åkrar. Också denna gång
gick kyrkoherden till landshövdingen och sockenborna bemötte kraven. Sockenborna hade under
Aulins tid åtagit sig en betydande byggnadsskyldighet på prästgården, utöver
vad härom i lag stadgades. Dessa arbeten bortföllo efter Aulins död genom
senatens utslag i oktober 1825. I mitten av århundradet uppbar pastor omkr. 160
t:or spannmål jämte 16 t:or vederlagsspannmål, 120 lispund smör, 800 ostar och
bröd, i kvicktionde omkr. 160 kalvskinn och 60 á 70 får. Likstol, påskpenningar
och övriga kontanta pastoralier utgingo enligt förordningarna. Räntan till
kapellanen vid moderkyrkan steg till omkr. 80 t:or spannmål, 30 lispund smör,
400 ostar och bröd samt dagsverken av torpare, hantverkare och inhyses. I
kapellet utgick kapellansavlöningen med omkr. 170 t:or spannmål, 60 lispund
smör samt för varje hemmansrök 2 ostar och 2 bröd, 1 lass kastved, 1 kalvskinn
vartannat och vart tredje år ävensom 1 dagsverke. I likstol efter varje husbonde
och värdinna erlades ett får. Därtill gav varje rök litet kött, 2 ljus, 2 kärvar
halm, litet ull och hampa. Torpare och gärningsmän gjorde dagsverken på
kapellansbolet. Helmer Tegengren
|
|||
Senast uppdaterad 2005-08-09 06:31 |