Notis i Sundsvalls Tidning,

No 47, 21.04.1888, sid 3

Redigering Elof Granholm 17.05.2013

 En hemsk jordefärd

Från en af städerna i mellersta Sverge berättas följande, hvilket visar att det icke är på landet ensamt vidskepelsen frodas: Fru W., född N., skulle begrafvas. Jordfästningen hade egt rum, och likvagnen höll utanför kyrkoporten. Redan då kistan blifvit därå upplyftad, började hästarne krångla, och då man hunnit till X-bron, kastade de sig ned på gatan och kunde ej, trots maningsrop och piskslängar, förmås att stiga upp, förrän kistan blifvit lyftad af och buren öfver bron. Bärarne tyckte att kistan blef allt tyngre, ju närmare man nalkades det sista hvilorummet och voro alldeles uppgifna af trötthet, då liktåget hunnit till kyrkogården.

Då inträffade något som ännu mer ökade det pinsamma intrycket af de förra fataliteterna. Ehuru vädret var alldeles lugnt, smälde likväl järngrindarne igen med väldigt dån, och då man slutligen kommit fram till grafven och kistan skulle sänkas ned, befans graföppningen för smal, och dödgräfvarne måste stampa på locket af alla krafter för att få ned henne.

Ej mindre enkligen än tjänstförrättande prästen, kyrkoherden och k. hofpredikanten K., voro pinsamt upprörda, och den senare sade sig aldrig hafva varit med om en så obehaglig förrättning.

Folktron tillskrifver hvad som hände det förbiseende, som visade den aflidnas önskningar. Hon hade ofta begärt att få hvila i samma kyrkogård, där medlemmarna af hennes familj sofvo den eviga sömnen, och hvilken var belägen i rakt motsatt riktning från kyrkan, än den andra, där mannens förra hustru och dennes anförvandter hvilade; men då man handlade i rak strid mot denna önskan, »krånglade» den döda.

Sk. A.