Korporal Sluk

- eller en swensk storätares bedrifter

Skildrade af Kapten Gulliver.

(Ur Dag. Nyh.)

Swenskarne ha i alla tider gjort sig kända som ett storslaget, öfwerdådigt och "yfwerboret" folk, och bland dem ha män och qwinnor täflat och wunnit werldsrykte så wäl på slagfältet som wid husliga härden och på arenan, allt ifrån hedenhös till wåra dagar.

Hwem minnes ej, hur för knappt twå weckor sedan kring hela werlden flögo med lokomotivisk hastighet berättelserna om de wermländska storätarne och gummorna som drucko 53 koppar kaffe?

Allt detta förswinner dock i ryktbarhet och storhet mot korporal Sluks bedrifter. Denne märkwärdige man war korporal wid kungl. Dalregementet och bodde i närheten af Elfkarleby. Troligen bor han qwar der ännu, men har afsked och hwilar på sina lagrar. Tystlåten, blygsam och tillbakadragen som han är, berättar han af fina många äfwentyr blott fyra, ehuru han liksom Herkules nogsamt skulle kunna räkna minst 12 storwerk.*)

Hans fyra storwerkssagor heta:

Mathistorier.

Frukost:

l:o. Historien om laxen.

Middag:

2:o. Historien om kalfwen.

Dryckeshistorier.

Aftonward:

3:o. Historien om aborrarne.

Sängfösare:

4:o. Historien om punschbålen.

Som man ser af tabellen, uträttades alla fyra storwerken på en enda dag, men det war också på midsommardagen, årets längsta dag.

På midsommaraftonen hade korporalen warit hos sin kapten, der en resande engelsman i forsen fångat den största lax, som i mannaminne warit sedd. Engelsmannen trodde, att laxen under den rådande hettan skulle blifwa skämd, och tänkte på att dela ut den bland socknens fattiga. Kaptenen yttrade då, att hwilken swensk soldat som helst skulle kunna äta upp laxen i ett mål.

Ett högt wad hölls, och korporal Sluk efterskickades, besigtigade laxen och åtog sig att försöka. Försöket blef en frukost följande morgon, då laxen fans anrättad på 13 olika sätt, inbegripet twå sorters laxsoppa. Kaptenen och engelsmannen sutto wid bordet med och smakade på och slogo i supar på fisken. Korporalen åt och drack och åt igen, allt i den tron att han hade för sig ett smörgåsbord såsom förrätt till laxen. När det började lida mot slutet, yttrade han mycket trohjertadt till kaptenen:

— Gud beware kapten, men kommer inte den stora laxen snart, så wete tusan huru det kan gå.

Kaptenen och engelsmannen brusto i skratt och talade om att laxen redan war uppäten. Den trohjertade korporal Sluk war allt för fin diplomat för att wisa det han gjort en missräkning. Han swarade med ädel stolthet:

— Så mycket bättre. Jag får då äta så mycket mer hos majoren till middagen.

Så wandrade han af till majoren, der han på samma sätt lofwat försöka äta upp en årsgammal gödkalf, också i följd af wad med en annan engelsman. Der war också kalfwen anrättad på mångahanda sätt, men den gången lät korporalen ej lura sig. Han länsade lugnt alla faten, tackade för att han i förbigående hade fått färskt tilltugg till supen, steg så upp och gick widare till öfwerstelöjtnanten.

Hos denne bodde den tredje engelsmannen, hwilken hade förwånat sig öfwer en ofantligt stor ölstånka af' trä, ett wäldigt ämbar, i hwilket, enligt hans förmenande, ölet skulle surna innan det hunne blifwa urdrucket. Öfwerstelöjtnanten uppgaf då, att stånkan war måttet på soldaternas middagsöl under mötena på heden och att den ansågs wäl knappt tillmätt. Så efterskickades i följd af ett högt wad wår korporal Sluk. Han kände wäl till stånkan och dess innehåll, och som laxen och kalfwen warit wäl saltade, kom nu ölet wäl till pass.

När engelsmannen fick se korporal Sluk, blef han litet ängslig för sitt höga wad och gick ned till sin fisksump, ur hwilken han upptog tre aborrar, som han en timme förut fångat i nät. Dessa tre lefwande fiskar släppte han ned i ölstånkan helt oförmärkt.

Den trohjertade korporal Sluk fattade stånkan med båda händerna, lyfte den på sina starka armar i höjden och drack i wäldiga klunkar och stälde så stånkan till baka på bordet.

Engelsmannen tittade nyfiket efter i bottnen. Der fans ej en droppe öl och ej en enda af de tre abborrarne.

— Men kände ni ej, att det war något som tog emot när ni drack, bäste korporal?

— Gud beware engelsman. Jag tror wäl att det war några humleknoppar, men det slank ned lika lätt ändå.

Så bar det af widare, efter denna lätta aftonward, till öfwersten, der supén skulle intagas, och der den fjerde engelsmannen wäntade.

Nu war frågan ett wad om en oerhördt stor punschbål, fyld med den wälbekanta swenska dragonpunschen. Öfwersten påstod att hwarje rekryt bjöds tömma en dylik bål innan han ansågs wärdig att blifwa soldat. Ett wad ingicks och korporal Sluk kom.

Bålen stod tom, och öfwersten frågade i engelsmannens närwaro korporalen, om han trodde sig om att kunna dricka ur denna bål fyld med punsch. Olyckligtwis hade korporalen aldrig sett bålen, och ej heller hade han någonsin druckit punsch. Han war försigtig och kallblodig och wågade ingenting lofwa. Han gjorde blott ställningssteg, gick fram till bordet, tog den wäldiga tomma bålen och gick ut med den utan att säga ett ord.

Om en stund kom han till baka med bålen, tom som förut, stälde den på bordet och gjorde åter honnör, sägande:

— Gud beware herr öfwersten, jag tror att det skall gå.

Punschen bryggdes och bålen stod der bräddad. Korporalen lyfte den till munnen och drack wäldiga klunkar samt stälde så bålen tom till baka.

Det blef jubel bland gästerna, och när munterheten lagt sig, frågade öfwersten:

— Men hwad gjorde korporalen med bålen när han bar ut den?

— Gud beware herr öfwersten, jag war inte rigtigt säker på mig. Jag gick ut i köket och profwade först med bränwin.

Sedan omtalade korporalen, att han på wägen mellan överstelöjtnantens och öfwerstens bostäder haft swåra magknip. Detta tillskref han de lefwande aborrarne, som hade trångt utrymme i ölet och ej wille låta laxen eller kalfwen sig wäl smaka. Efter punschbålens tömmande hade han mått som en kung, och underlät derefter aldrig att supa på fisken.

-----

*) Han påstods härstamma från Herkules och war född på dennes stamgods i Hertulsberga socken i Upland, annex till Långtora.

Ur tidningen Kalmar, no 128, sid 3, 24.08.1885
Scanning och redigering Elof Granholm 11.06.2012