Brännvinsbränning |
Skrivet av Helmer Tegengren | |||
2005-06-17 11:34 | |||
BRÄNNVINSBRÄNNING Brännvinskonsumtionen i
Finland var under 1500-talet ännu rätt obetydlig. Under följande århundrade
växte åtgången, och tillverkningen underkastades 1638 statskontroll. Detta år
infördes en produktionsavgift, vars storlek var beroende av om bränningen
skedde för husbehov eller till avsalu. Under 1600-talets lopp förvandlades allt större kvantiteter spannmål
till brännvin, och 1718 förbjöds husbehovsbränningen helt. Förbudet
upprätthölls till 1733, då innehavare av i mantal satt jord på landet åter
tillätos bränna till husbehov mot en årlig avgift till kronan av 1 dr smt för
varje helt hemman och varje panna, som fanns på gården. År 1747 blev husbehovsbränningen
alldeles fri. Alla hemmansägare fingo under hela året bränna brännvin till
eget behov mot en konsumtionsskatt, som varierade efter hemmanets storlek. Ett
tillfälligt förbud för husbehovsbränning infördes 1756 på grund av
spannmålsbrist, men vid slutet av frihetstiden pågick åter husbehovs- och
salubränningen mot vissa konsumtionsavgifter. Under Gustav III:s tid
tillkommo som bekant ett flertal lagar, som reglerade brännvinsbränningen, och
konungen försökte därvid tillämpa vitt skilda principer. Under sitt första
regeringsår förbjöd han all bränning på grund av spannmålsbrist. De svaga
statsfinanserna tvungo likväl konungen redan 1775 att göra brännvinsbränningen
till ett privilegium för kronan, och rättigheten att bränna utpaktades.
Resultatet blev dock ej det man väntat, och redan samma år grundades de s. k.
kronobrännerierna. Brännvinskonsumtionen ökade därefter starkt, men det
ekonomiska utbytet motsvarade ej den stegrade åtgången. Allmogen saknade sin
rätt till husbehovsbränning, och missnöjet med kronobränningen blev allmänt.
Kronobränningen avskaffades därför 1787 och husbehovs- och salubränningen
utarrenderades. Om en hemmansägare avsade sig rätten att bränna, kunde hans
rätt utarrenderas till annan person. I slutet av århundradet var husbehovsbränningen
åter fri mot avgift till kronan. Under 1700-talet saknade
allmogen på grund av den varierande reglementeringen möjlighet att utnyttja
brännvinsbränningen som en biinkomst vid sidan av övriga näringar. Trots
tillståndet att bränna begagnade allmogen i slutet av århundradet ej alltid sin
rätt på grund av arrendeavgifterna. Då kronobränningen 1787 avskaffades och
husbehovsbränningen mot vissa villkor åter blev fri, behandlade sockenstämman
i Kronoby frågan om att återupptaga husbehovsbränningen. Byamännen i Terjärv, Poras, Bråttö, Håpsala
och Knivsund enades om att
husbehovsbränningen ej skulle återupptagas i någon by. Om beslutet förenade
sig också prästerskapet. Skeppsbyggmästaren Anders Riska sändes till landshövdingen
för att meddela honom socknens beslut.(1) År 1799 fanns i Kronoby endast en
husbehovsbränningsarrendator, kronobefallningsmannen Kurtén, som ägde en panna
på 80 kannor.(2) Genom en förordning år 1800
infördes nya bestämmelser angående tillverkning och försäljning av brännvin.
Bränningen blev åter beroende av jordinnehav. Hemmansägare fingo nu rätt att
fritt bränna, transportera och saluföra brännvin. Storleken av varje gårds
panna blev beroende av mantalet. Mot ett mantal svarade en 50 kannors panna.
För att rätten att sälja ej skulle leda till allmän utskänkning, fastställdes
ett minimum av det kvantum, som fick saluföras. Den nya förordningen, som
gällde ända till 1865, gav allmogen möjlighet att i brännvinsbränningen få en
betydande biinkomst. I Kronoby utnyttjades denna möjlighet i icke ringa grad.
Brännvinsbränningen blev allmän och inkomsten därav steg till betydande
belopp. Då spannmålstillgången i socknen var ganska knapp, begynte man använda
potatis i tillmäskningen. Detta var även fallet i grannsocknarna Gamlakarleby
och Pedersöre. I Terjärv begagnade sig samtliga brännare av potatis vid
tillmäskningen.(3) Största delen av brännvinet salufördes. År 1839 uppges att
brännvinsbränningen idkades allmänt i socknen.(4) En förteckning över
brännvinspannorna i Håpsala från mitten av seklet upptager icke mindre än 47
pannor i denna på åkerjord fattiga by. Åren 185360 betecknas
brännvinsbränningen som den »huvudsakligaste inkomstkällan» för de besuttna i
socknen. Spannmålsodlingen och boskapsskötseln gåvo visserligen ett ringa
överskott för försäljning, men penninginkomsten härav var obetydlig. Skogarna
voro uthuggna och fisket gav intet till avsalu, varför brännvinsbränningen
under århundradet ända till 1865 blev allmogens »tillförlitligaste binäring».(5) Genom överhetligt påbud
inskränktes brännvinsbränningen under dåliga skördeår till kortare perioder av
året. Sålunda var åren 1812, 1813, 1818 och 1822 tiden för bränningen inskränkt
till tre månader. År 1829 begränsades tiden för bränningen tillsvidare till 15
nov.15 dec. och 15 febr.15 april. För att förbättra det ekonomiska och
sociala läget i landet fingo husbehovsbrännare genom en förordning 1841 rätt
att för femton år framåt avsäga sig sin rättighet emot befrielse från skatten
till kronan. Efter att bränningstiden 185354 varit ytterligare inskränkt på
grund av svaga skördar, förkortades tiden 1855 till 15 febr.15 april. Åren
1858 och 1859 inskränktes tiden ytterligare i Vasa län på grund av dålig skörd. Genom 1865 års förordning
upphävdes rätten för jordägare på landet att bränna brännvin, och
»brännvinsarrendeavgiften» indrogs. Brännvin fick därefter tillverkas endast i
större brännerier, och brännvinsförsäljningen upphörde att vara en inkomstkälla
för allmogen. Noter: 1. Kronoby kommunalarkiv (KKA),
V, 1. 2. KKA, Länsmansberättelsen 1799. 3. Böcker, Ekonomiska anteckningar
om Wasa Län, I, s. 66 o. KKA, Länsmansberättelsen 1839. 4. KKA,
Länsmansberättelsen 1839. 5. KKA, Länsmansberättelserna 185360. Kronoby
sockens historia Helmer
Tegengren (1943)
|