TJÄRTILLVERKNING

Tjärtillverkningen i Österbotten tog fart under de första årtion­dena av 1600-talet.(1) Om vi granska uppbördsräkenskaperna 1615 för norra Österbotten, fin­na vi för Kronoby, Karleby, Lochteå, Salo, Karlö, Limingo, Uleå, Ijo och Kemi persedlar­na spannmål, smör, tor­kad fisk och hö samt penningar och dagsver­ken; därtill leverade Sa­lo och Karlö strömming och Kajaneborg endast penningar, gäddor, smör och gråskinn. För Kro­noby och Uleå tillkom dessutom posten tjära.(2) Kronoby älvdal förefal­ler sålunda att vara en av de första trakter i Österbotten, där tjära producerades i stör­re mängd. I medlet av 1600-talet brändes dessutom tjära i Pedersöre, Nykarleby, Vörå, Storkyro, Laihela, Ilmola och Lappo. Dock saknas uppgifter om tjärtillverkningen i Kronoby under 1600-talet. Endast 1630 nämnes vid häradstinget att en bon­de på Fiskarholmen tillägnat sig en annan bondes »törved».(3)

Under följande århundrade tillverkades tjära från Siikajoki i norr till Lappfjärd i söder.  Om tjärtill­verkningen i Österbotten under förra hälften av 1700-talet finnes en detaljerad och upplysande skildring från 1747 av Eric Juvelius, sedermera kyrkoherde i Kronoby. Här föreligger sålunda dubbel anledning att referera Juvelius' skrift, som utkom såväl på svenska som latin.(4) Juvelius hade ända från barndomen icke blott hört tjärbränningen omtalas, utan även studerat tillvägagångssättet, varför han besatt större insikter häri än mången annan.

Metoderna för tjärbränning under 1600-talet voro i stort sett desamma som under 1700-talet. Vid medlet av 1700-talet, säger Juvelius, tillverkade Österbotten mera tjära än något annat landskap inom riket. Som råmaterial användes tallen, som helt dominerade inom det nordösterbottniska skogsbeståndet. På våren, när sådden var klar och trädan plöjd, således ungefär i mitten av maj, begåvo sig bönderna till skogs för att barka tallarna. Saven steg och barken löpte lätt av trädet. I sommarhettan sipprade sedan kådan fram i sådan mängd att, innan vintern kom, den helt täckte den bar­kade stammen. Barkningen skedde till manshöjd med en för ändamålet konstruerad bandkniv. På norra sidan av stam­men lämnades en tre tum bred rand obarkad. Våren före av­verkningen avlägsnades även denna rand, varigenom trädet vissnade, men blev så mycket rikare på kåda. Mest kådrika ansågos sådana tallar vara, som växte på berg, torra sand­hedar och backar. Efter 3 á 4 år högg man de barkade stam­marna, som innehöllo desto mer kåda ju längre de stått bar­kade. På hösten efter Mikaelsmässan, när skörden var klar, säden tröskad, stubbåkrarna plöjda och träsk och moras frusna, tog bonden sitt folk med sig för att fälla tjärskogen. Tallen avverkades vid roten och avkapades en aln högre än det barkade stället sträckte sig. Detta var ett stort slöseri med skog, ty hade man lång väg hem eller gott om bränsle, lämna­des topparna i skogen, ehuru de ofta voro så tjocka att de kunnat duga till brädstockar eller annat virke. Låg tjärsko­gen nära hemmet, tog man vara på topparna till bränsle o. dyl. Om vintern släpades stockarna (torv el. törved) med släde till tjärdalen, där de i slutet av december klövos sönder. Stocken klövs i fyra eller, om den var tjock, i åtta delar. Den spjälkade veden staplades upp runt tjärdalen i en trave till fyra alnars höjd på den inre och 5 á 6 alnars höjd på den yttre sidan, för att vattnet skulle rinna av. Veden låg sedan i staplarna till medlet av juni, då tjärbränningen började.

Tjärdalen grävdes i en backe eller i en åstrand, där jorden ej blev fuktig. Varken sandjord eller lera var därvid lämplig. Sanden var för porös, leran var för fuktig och sprack sönder då den torkade. Om man ej hade tillgång till annan jord, be­klädde man insidan av dalen med mull. Var marken så plan att man ej kunde gräva en tjärdal, byggde man en »stocktimra» ovanför jordytan. Träden i timran fogades horison­talt till varandra, och väggarna sluttade starkt så att bottnen var mindre än öppningen. Bottnen av en sådan tjärdal låg ett stycke inne i jorden, och timran översmetades på inre sidan med mull och lera blandade tillsammans. Grävdes tjärdalen helt in i jorden, gjordes gropen likaså trängre nedåt, men en sida, »bröstet», lämnades alltid öppen och gjordes av trävirke. Under bröstet löpte rännan ut. Tjärdalens bot­ten var platt men trång. För att tjäran icke skulle rinna in i jorden, placerades underst ett fat, som vanligen gjordes av en enda stam. Härifrån gick röret ut under bröstväggen. Bot­tenfatet gjordes även ofta i ett stycke med rännan. Under rännan ställdes sedan en tunna eller ett större kar, därifrån tjäran östes upp i tunnorna. Rensades dalen väl efter brän­ningen kunde den användas flere gånger.

»Törvet» radades som nämnt in i tjärdalen i juni månad. Först bekläddes dalens väggar med granbark eller näver, var­vid den inre sidan av barken eller nävern vändes utåt. Väg­garna bekläddes ej högre än till en och en halv vedlängd. Då vädret var vackert, radades veden in med grannarnas hjälp på en dag. I mitten av dalen restes en stång lodrätt över medelpunkten. Kring stången radades veden, ju tätare desto bättre, horisontellt, svagt sluttande mot medelpunkten. På veden lades björnmossa, hö eller halm. Därefter täcktes allt väl med torv för att elden ej skulle kunna bryta sig ut. Ju tätare dalen var täckt då den brann, desto bättre och rikligare blev tjäran. När dalen tänts måste den följaktligen vaktas av flere personer dag och natt. För att ej trampa igenom täck­ningen eller bränna sig, sprang man över dalen i träskor eller med brädstumpar under fötterna och täppte till hålen. Tap­pen i rännan måste sitta i, så att ej drag skulle uppstå. Då da­len brunnit ett dygn, öppnades 1/3 av mynningen i rännan.

Röret måste nu för att ej luften skulle slippa in vara fyllt med tjära. Ur röret flöt först vatten, sedan en tjära, som var vit och grynig och lämpade sig väl för beckkokning. Därpå började den vanliga tjäran rinna. Bränningen pågick under en vecka. Av en famn »törved» fick man 2, sällan 3 tunnor god tjära. När tjäran ej mera rann, sattes tappen i hålet och tjär­dalen släcktes med vatten eller också kvävde man elden genom att täcka dalen väl med torv. De återstående kolen, som voro av god kvalitet, användes för smide. Av vidskepelse vågade man under bränningen ej nämna tjäran vid namn, utan kal­lade den »godset». På samma sätt gåvo säljägarna, då de voro ute på havet, fångstredskap och båtar främmande namn. Rovdjuren och villebrådet tilldelades också förvända namn.

Tjärbrännarna gjorde också tunnorna själva. Härtill an­vände man granträ för att spara på tallskogen. Granstocken klövs sönder i tunna bräder eller »tunnkimbar». De gjordes släta med yxa och torkades under taket i stugan. När de tor­kat täljdes de med handkniv, och sidorna hyvlades med en s.k. stråkhyvel. Tunnbanden gjordes av unga grankvistar. Tun­nornas rymd utrönte man genom att fylla dem med vat­ten. Höllo de måttet, d. v. s. 48 kannor, brändes kronomär­ket på den ena bottnen och därunder mätarens namn. Ed­svurna krönare funnos nästan i varje by, men sockenskrivaren brukade vanligen förrätta kontrollmätningen. Varje tjärtillverkare ristade därjämte sitt bomärke på tunnan. I tun­nan samlades ofta vatten, som måste avlägsnas. Man tog det till vara och smorde sina ludna skor därmed. Tjärvattnet användes också som skydd för boskapen mot ohyra och som läkemedel för människor och djur.

I början av 1800-talet var tjärbränningen ännu en huvud­näringsgren i Lochteå, Gamlakarleby, Lappajärvi, Kuortane, Peräseinäjoki, Jalasjärvi, Kauhajoki, Storå och Lappfjärd. En betydande roll spelade tjärbränningen fortfarande även i Östermark, Jurva, Nurmo, Härma, Esse och Kelviå, men hade förlorat sin betydelse och förekom endast i ringa utsträck­ning i Terjärv, Purmo och de trakter av Nykarleby och Vörå, som stötte till Kauhava. I ännu mindre grad idkades tjär­bränning vid denna tid i Laihela, Storkyro och Närpes. I Malax, Mustasaari och Lillkyro hade den alldeles upphört. Öster om lantryggen brände man tjära i Karstula, Kivijärvi och Viitasaari. Genom den livliga tjärbränningen i Lochteå, Gamlakarleby och Pedersöre var skogen så utplundrad, att man här snart måste upphöra därmed. Kronoby hade ej mera möjlighet att utnyttja skogarna som inkomstkälla, och i Terjärv brände numera endast en och annan bonde tjära. I Gamlakarleby och Kronoby kunde man lämna denna viktiga inkomstkälla utan större men, ty potatisodlingen hade börjat vinna terräng, och åkerarealen hade i andra trakter genom kyttlandsbruket ansenligt förstorats.(5)

Kronobyborna levererade under 1700-talet tjäran huvud­sakligen till köpmännen i Gamlakarleby. Ofta fördes tjäran ej in till staden utan upplades på Jouxholmen, därifrån den avhämtades. För att skogen ej totalt skulle utödas, fast­ställde landshövdingen ett maximum av tjära för varje hem­man. Under greve Creutz' tid fingo bönderna producera 12 t:or tjära per mantal, och under greve Pipers tid anord­nades 1748 en noggrann övervakning av tjärtillverkningen. Kronobefallningsmännen skulle hålla uppsikt över tjär­dalarna och varje bonde fick en pollett på vad han fick brän­na, vilken måste uppvisas vid stadstullen.(6) Ofta överskreds dock maximum mångdubbelt. År 1785 stodo åtta bönder från Kolam tilltalade för att under sommaren ha bränt 137 tunnor tjära, då de ej haft rätt att bränna mer än 16.(7)

År 1777 hade Terjärv kapellbor lovat att till kapellanen betala 1 sk. 4 rundst. för varje tunna tjära som såldes från kapellet, för så vitt de för tunnan kunde erhålla minst 1 dr, mot att prästbolets innehavare ej sysslade med tjärtillverkning. Under 1780-talet uteblev betalningen trots att tjäran betingat sig det kontraktsenliga priset och mera. Överens­kommelsen annullerades, och kapellanen nyttjade därefter skogen för egen tjärtillverkning.(8) Tjärtillverkningen hade som nämnt nästan upphört i Kronoby moderförsamling under förra hälften av 1800-talet. Inom Terjärv förekom dock vid mitten av seklet något tjärbränning. År 1847 åtog sig nämnde­man Skytte befattningen som krönare inom kapellet.(9) Efter ungefär tjugu år vidtog tjärbränningen på nytt, då skogarna något vuxit till. År 1868 producerades i Kronoby och Terjärv 3,000 t:or tjära, vartill beräknades åtgå 3,000 kubik­famnar tallved. Den ökade tjärbränningen på 1860-talet var även en följd av missväxterna under detta årtionde.(10) År 1877 idkades tjärbränning i socknen »med framgång». Något märkligare uppsving kunde man dock ej räkna med, och på 1880-talet säges redan att tjära ej tillverkades i »sär­deles stor skala».(11)

Tjärtillverkningen hade ej blott sin stora ekonomiska be­tydelse för allmogen i Österbotten. Den medförde även be­tydande omställningar i arbetet för det dagliga brödet, rub­bade arbetsfördelningen i hemmet, undanröjde allmogens tröghet under vintern, gjorde den företagsam och mera utåtriktad och gav österbottningarna med deras oroliga lyn­ne en ny verksamhetsgren. Det har sagts, att österbottningarnas livliga läggning och uppfinningsrikedom kan tillskrivas deras sysselsättning med tjärbränning.(12) En kon­sekvens av den förändrade arbetsfördelningen i hemmen var även som nämnt kvinnornas deltagande i jordbruksarbetena, varav spår ännu synas i många f.d. tjärbrännande socknar i Österbotten. En annan följd, den i Österbotten så sorg­ligt försummade barnavården, är numera helt försvunnen. Att tjärbränningen med dess växlande arbeten, de våld­samma striderna om de bästa skogarna, forsfärderna och handelsresorna bidragit till att utdana det specifikt öster­bottniska lynnet är antagligt, men en lika stor roll ha säkert säl- och fiskefärderna, båtbyggeriet och timmermansresorna spelat.

Kronoby sockens historia

Helmer Tegengren (1943)

Noter:

1. Kaila, Pohjanmaa ja meri, s. 51 f. — 2. Finlands Riksarkiv, 4902—03. — 3. FR, rr 1, vt 1630. — 4. Juvelius, Tiärtilwärckningen I Österbotn. — 5. Böcker, Ekonomiska anteck­ningar om Wasa Län, II, s. 33 f. — 6. Kuusi, Isonjaon alkuvaiheet Pohjanmaalla, s. 56. — 7. Vasa Hovrätts Arkiv VHA), Ömd, ht 1785. — 8. VHA, Ömd, ht 1788. — 9. Kronoby kommunalarkiv (KKA), Länsmans­arkivet, utg. skriv. 1847. — 10. KKA, Länsmansberättelsen 1868. — 11. KKA, Länsmansberättelserna 1853—1882. — 12. Böcker, a.a., III, s. 1 f.